Vreden är så utbredd att till och med landets fotbollslag har blivit en del av oppositionen. Under en match i onsdags mot Sydkorea bar flera spelare gröna band runt handleden för att uttrycka sitt missnöje.
Den folkliga resningen ger hopp om ett Iran bortom mullornas förtryck. Ändå har reaktionerna i västvärldens huvudstäder varit återhållsamma. I sin iver att bygga en bro till den muslimska världen har president Barack Obama slagit fast att USA respekterar Irans självständighet. Landets medborgare måste själva få välja sina ledare, har Obama sagt, som om Iran var en liberal demokrati med en oberoende press och fria politiska val.
Barack Obama har stundtals mer låtit som en neutral observatör än som ledare för den demokratiska världen. Hållningen har gränsat farligt nära likgiltighet. Andra politiker i västvärlden har dragit sig för att säga något över huvud taget eftersom frågetecknen påstås vara så många. Visst måste det omstridda presidentvalet granskas, heter det, men vi vet fortfarande litet om vad som egentligen pågår.
I en mening är beskrivningen sann. Det är oklart exakt vilka personer under den högste religiöse ledaren Ayatolla Ali Khamenei som just nu har överhanden. Men ett sådant maktspel är inte ovanligt i diktaturer. Under det kalla kriget pågick en ständig kamp inom de olika kommunistpartierna i Öst- och Centraleuropa om inflytandet. Där fanns marionetter som sprattlade när andra drog i trådarna, uppburna ledare som över en natt hamnade i kylan, så kallade sanningar som plötsligt klassades som lögner.
Men precis som i Iran rådde det aldrig någon osäkerhet om var den yttersta makten låg.
Jämförelsen med den islamiska republiken kan dras ett steg längre. Även i kommunistblocket hölls regelbundna val. De tjänade som en klädsam fasad för systemet och charmade en del västerlänningar. Men de som bemödade sig om att ta reda på grundfakta visste att valen var ett falsarium. Precis som i Iran tilläts inte oberoende kandidater att ställa upp.
Det är därför förvillande att tala om fusk i det aktuella presidentvalet, eftersom det aldrig handlat om något fritt val. Att vi inte känner till den exakta omfattningen av bedrägeriet ändrar knappast bedömningen av den iranska staten och dess politiska system.
Vi vet att den iranska regimen aldrig grundat sin makt på folkvilja utan på religiösa föreställningar. Sharia, den islamiska lagen, står över all lagstiftning. Landets politik är hårt styrd. Oppositionella förföljs och trakasseras. Bara ”lämpliga” kandidater kan ställa upp i valen.
Den verkliga makten ligger hos den högste religiöse ledaren, som utses på livstid av 86 prästmän och har en diktators ställning. I den mån det iranska folket kan välja president är det mellan kandidater som Väktarrådet och Ayatolla Ali Khamenei godkänt. Presidenten fungerar i praktiken som den högste ledarens redskap.
Vi vet att den iranska regimen systematiskt kränker mänskliga rättigheter, bland annat genom att i lag slå fast att kvinnans ställning är underordnad mannens. Sedan revolutionen 1979 är kvinnor tvingade att bära slöja och kappa. Att trotsa detta påbud är att utsätta sig själv för betydande risker. Svenska UD rapporterade förra året om att hundratusentals iranier, de allra flesta unga och kvinnor, hade gripits av polis för att de burit kläder, haft frisyrer eller smink som betraktats som ”omoraliska”.
Amnesty skriver i sin årsrapport om hårda inskränkningar i yttrandefriheten och rätten att organisera sig, exempelvis i fackföreningar. Politiska aktivister grips, fängslas och torteras. Spöstraff och stympning döms ut och verkställs. Avrättningar förekommer också i stor skala, även av tonåringar. I januari 2008 infördes en ny lag som föreskriver dödsstraff eller spöstraff för produktion av pornografiska filmer. Likaså betraktas homosexualitet som en allvarlig synd. Unga män har avrättats på offentlig plats för att de haft sex med varandra och druckit alkohol.
Vi vet att den iranska regimen på 1980-talet skickade tusentals ”martyrer” mot säker död under kriget mot Irak. Stödet till terrorgrupper i Irak, Libanon och Palestina har genom åren varit omfattande. Landets president Ahmadinejad förnekar förintelsen av sex miljoner judar och talar öppet om utplåningen av Israel. Något liknande hot mot ett annat land har inte framförts under FN:s historia.
Detta måste tas på stort allvar, eftersom Iran bedriver ett kärnenergiprogram som kan leda till atomvapen. När över en miljon iranier tar till gatorna för att protestera mot denna vedervärdiga regim, har vi alla en moralisk förpliktelse att uttrycka vårt stöd för dessa modiga kvinnor och män. De förtjänar mer än bekymrade diplomatiska kommunikéer från västvärldens huvudstäder.