Ingenting är längre som förut. Borgerliga regeringar brukade käbbla inbördes och tappa kontrollen över statsfinanserna. När de fick chansen att styra landet slutade det med kris och en lång period av socialdemokratisk dominans.
I ett avseende kunde man dock lita på partierna till höger: de förstod sig på näringslivet.
Nu är allting tvärtom. Alliansen är det stabila alternativet, med chans till förnyat mandat 2010. Men som ägare och främjare av företag är regeringen en besvikelse. Listan över missarna var lång redan före kortslutningen i Vattenfall.
Mot bättre vetande hävdar moderaterna att lagen om anställningsskydd inte är något problem, att det inte finns anledning att sänka arbetsgivaravgiften eller den högsta marginalskatten.
Näringsdepartementet skickar folk som inte kan engelska att förhandla med amerikanska biljättar i Detroit, och har trots fagra löften inte underlättat företagandet. Var tredje småföretagare tycker att krångliga regler hindrar expansion, enligt Tillväxtverket, som noterar att regeringen bara levererat en tiondel av utfästelsen om 25-procentig minskning av företagens administrativa kostnader.
Globaliseringsrådets slutsatser har spelats ned. Intresset för den dynamiska tjänstesektorn är på sin höjd förstrött, till exempel när det gäller satsningar på forskning.
Borgarna är de nya socialdemokraterna. Storkapitalet stryks medhårs som alltid, genom generös behandling av bankerna, medan nyföretagandet behandlas styvmoderligt. De omtalade jobbskattesänkningarna inverkar föga på marginaleffekter, företagande och arbetslöshet. Hittills är det studenter och pensionärer som ökat sitt utbud av arbetskraft, eftersom de har mest att vinna.
Till denna besvikelsernas lista kommer hanteringen av de statligt ägda företagen. Vilken svensk näringslivsledare med självbevarelsedrift vill nu tillhöra styrelse eller ledningsgrupp för företag som Vattenfall, Apoteket eller Svenska Spel?
Vi får de direktörer vi förtjänar. Till poster som dessa är snart bara politruker gångbara, eftersom allting handlar om att läsa av politiska signaler i medierna. Affärsutveckling blir däremot skäl för uppsägning, som i fallen Jesper Kärrbrink (Svenska Spel) och Lars G Josefsson (Vattenfall).
Näringsdepartementets behandling av Josefsson har varit en sällan skådad uppvisning i dubbelspel. Maud Olofsson kände väl till både det tyska avtalet och planerna på att sälja av kraftnätet, genom sin representant i styrelsen. I ett par års tid försökte Josefsson få träffa näringsministern, ägaren, utan att beviljas audiens. I stället kommunicerade hon via medierna, utan att passera styrelsen som var satt att kontrollera bolaget.
Orsaken till varumärkeshaveriet och kapitalförstöringen är Centerns virriga energipolitik snarare än Josefssons affärer på kontinenten. Sedan 1996 har värdet på Stockholmsbörsens energibolag tiodubblats, och Vattenfall har hängt med i den utvecklingen.
Under 00-talet ökade Vattenfalls egna kapital från 25 till 130 miljarder, omsättningen från 60 till 250 miljarder och vinsten från 5 till 30 miljarder. Finansminister Anders Borg har inte haft något emot att kassera in dessa sotiga pengar, men så fort det blåst kring Vattenfall har regeringen låtit Lars G Josefsson bära hundhuvudet.
Kol är usch och fy – trots att världens största ekonomier USA, Kina, Japan och Tyskland får merparten av sin elektricitet från fossila bränslen, och Vattenfall ligger i framkant när det gäller att separera och lagra koldioxiden.
Kärnkraftsutbyggnad är också tabu. Här delar Centern inställning med den tyska miljörörelse som gjort att även detta stackars land har hamnat i det energipolitiska hyckleriets världstopp.
I en politisk miljö som Sverige och Tyskland var det ett kamikazeuppdrag att leda ett statsägt energibolag redan innan Centern tågade in på näringsdepartementet med fyrtio års ångest över energiförsörjningen i bagaget.
Skulle Maud Olofsson ha haft större förtroende för en vd som nöjt sig med vattenkraft, och på sin höjd subventionerat lite fler vindsnurror? Med en sådan ledning för Vattenfall hade svenska folket varit många hundra miljarder fattigare. Vi hade fått betala ett högre elpris och saknat möjligheter att på allvar påverka Europas klimatpolitik.
Problemet med det statliga ägandet av Vattenfall är detsamma som med Svenska Spel. Man kan inte glatt plocka hem vinsterna i lukrativa branscher och samtidigt hänga de direktörer som levererar profiten. Antingen tar man ansvar och beter sig som en kompetent ägare, eller också privatiserar man och nöjer sig med att reglera verksamheten.
Det sistnämnda vore att föredra. Men som exemplet Apoteket visat klarar inte regeringen riktigt av det heller.