Det dröjde tills vi flyttade till landet innan vi skaffade hund. I dag kan jag inte tänka mig ett liv utan. Bor man i Stockholms innerstad är det inte läge för andra husdjur än möjligen akvariefiskar och vandrande pinnar – även om jag beundrade den nit med vilken grannen i vindsvåningen knökade in och ut sina två rottweilrar i den lilla hissen när han skulle rasta dem på innergården.
Som hundägare befinner jag mig i stort – och växande – sällskap. Uppskattningsvis finns nästan en miljon hundar i Sverige. Varje år inregistreras 60 000 nya. Var femte hushåll beräknas ha hund. Det betyder dock inte att husdjur är populära överallt. I stället tycks konflikterna kring dem öka.
Under Almedalsveckan var jag engagerad för ett par seminarier i Visby. Eftersom den ordinarie hundvakten – det vill säga maken – också var bokad valde vi att ta med hunden. Det hade vi gjort tidigare år, och det hade fungerat väl. Ibland är seminarierna utomhus. Då har hon fått en filt att ligga på och har varit nöjd med det. Ibland har de varit inomhus. Då har hon fått vänta på hotellrummet i sällskap med ett torkat grisöra.
När vi fått plats på Det Stora Hotellet i Visby kändes det lugnt. Där hade vi bott förut med hund. Men när jag kontaktade receptionen dagen innan för att bekräfta hundrummet var det stopp. Inga hundar. Inga rökare. Ny policy. Det finns ju allergiker.
Jag undrade om de jämställde hundar med rökare, men fick inget svar. Heller inte på varför man nödvändigtvis måste lägga allergiker i hundrummet. Och om det inte gick att städa lite extra i så fall.
Det var bara att jaga annan logi. Hotelldirektören måste dock ha fått kalla fötter. Hon ringde upp och ville ”lyssna på mina klagomål”. Jag sa att jag inte var intresserad av någon lyssnare. Jag ville ha förklaringar till varför man inte ansåg sig kunna upplåta ens ett endaste ynka rum på hotellet för djurägare. Säkert gick det att ta mer betalt för det, om så skulle vara.
Anledningen till att man slopat hundrummet, argumenterade hon förvånande nog, var att det fanns sådant tryck på hundrummet att de djurägare som inte fick plats på hotellet blev besvikna. Alltså: om inte alla, så ingen.
Jag är inte alldeles säker på att jag förstår den företagsekonomiska logiken. Och jag vill inte tänka på vad hotelledningen i Visby gör när barnstolarna i matsalen inte räcker till för alla barnfamiljer. Men hotellet ingår i en norsk hotellkedja – och Björn Rosengren var nog trots allt en del på spåret.
Människor med sällskapsdjur lever längre, är friskare, mår bättre, drabbas inte lika lätt av depressioner. Hundar har använts terapeutiskt inom vården, inte minst bland dementa, med förbluffande resultat. Det är kanske inte så konstigt att de ibland ses mer som familjemedlemmar än som husdjur.
När min stallchef Cilla gifte sig i förra veckan var hennes hund med under ceremonin; nybadad, välborstad och med matchande rosett om halsen. En förstående präst accepterade. Hunden kommer in i kyrkan, kanske man till och med får ta hunden med sig in i himlen. Men över hotelltröskeln i Visby släpps hon inte.
Jag tror att våra hundproblem är symptom på något större.
När jag bodde i Stockholm kunde jag irritera mig på de små men röststarka intressegrupper som verkade vilja göra om staden till ett bilfritt parkreservat för strosande lattemammor. Varför inte låta staden vara stad, med sitt myller, sin febrighet, sina oväntade möten, trängsel, sten och höga hus?
Nu har jag flyttat ut på landet, och inser att problemet är detsamma här – fast tvärtom.
En dom i Miljödomstolen sände för en tid sedan kalla kårar genom hela Lantbruks-Sverige. En mjölkbonde utanför Luleå ålades att bygga ett gödselhus för 1,5 miljoner kronor sedan en granne klagat över att det luktade från kossorna. Domen lindrades i högre instans. Men faktum kvarstår: Landet får inte längre vara landsbygd, med sin djurhållning, sina verksamheter och många blandade näringar. Landet ska, tycks det, tjäna som doft- och ljudlös kuliss för oförlösta sörgårdsdrömmar.
Min granne grisbonden har sina stallar några hundra meter ner i backen. För ett par år sedan ville han bygga ut. Han fick nej. Gården låg för nära staden. Det kunde bli klagomål om staden växte och exploaterade nya markområden. Att det kanske var bättre att bygga på höjden än att sprida ännu fler småhuslådor på världens bästa jordbruksmark var inget som beaktades.
Miljödomstolens ärenden vittnar om en tilltagande oförmåga att leva sida vid sida. Här är familjen som klagar på grannens höns; tuppfan envisas med att gala på morgonkvisten. Och ankorna som stör med sina kvackanden. Ofta gäller anmälningarna grisar som luktar. Eller gödselplattan utanför ladugården. Eller hästar som påstås sprida allergener hundratals meter bort.
När uppfödarkollegan pressade hö nattetid för att hinna bärga skörden innan regnet kom fick hon en ilsken påringning från sommargästerna som bodde vid sidan om hennes vall. Det skulle vara tyst!
Det är som om människor som bor i stan inte vill leva ett stadsliv, och som om människor som kommer ut på landet inte vill acceptera landsbygden.
Men grisen kommer faktiskt inte som färdiginplastade kotletter direkt till radhusgrillen. Mjölken flödar inte ur intet in i tetrapaken. Biffen genererar gödsel på sin väg till tallriken. Somt luktar. Somt låter.
Hela världen kan inte vara en antiseptisk villaförort.
Pernilla Ström
pernilla@pernillastrom.se