I veckan la de rödgröna fram sin skuggbudget. Fredrik Reinfeldt klagade på att för mycket skatter höjdes och samtidigt på att jobbavdraget inte avvecklades fast oppositionen kritiserat det hårt i varje steg. Ett indirekt erkännande av att inkomstskattesänkningar tydligen var önskvärda ändå, menade han spydigt.

På det skulle en motståndare enkelt och analogt kunna svara: Här har ni klagat på varje ny del av välfärdsstaten sen 1932 men raserar den inte omedelbart när ni har chansen. Erkänner ni plötsligt att det var rätt att bygga upp den?

Anspänningen hos Nya moderaterna förefaller hög. Reinfeldt är förorättad och Anders Borg låter som Bo Lundgren, pratar mest om skatter. Det var ju det Nya moderaterna inte skulle göra. Samma politik men ett annat sätt att presentera den var väl grundtanken. Inga skatteteknikaliteter, inga frihetsabstraktioner. Det verkade äkta. Reinfeldts intresse för människans psykologi och känsloliv tycks genuint. Och Anders Borg har erövrat många insikter om livets plågor och förtvivlan sen han delade Frihetsfrontens värderingar i slutet av 1980-talet.

Men precis som när en patient vilken fått bukt med sitt tidigare agerande genom kognitiv beteendeterapi i trängt läge halkar tillbaks i det gamla och som när en skådespelare vid osäkerhet i gestaltningen återfaller i maner, retirerar Nya moderaterna och alliansen nu in i forna stämningar och språkbruk:

Centerns ekonomiska talesperson Roger Tiefensee kommenterar oppositionens förslag så här: ”Det är en Janteskatt att alla som ansträngt sig för att komma upp i en månadsinkomst över 40 000 kronor ska få höjd skatt.” (DN 4/5-10). Här har vi en tankefigur som hämtad ur gammelmoderaternas manual, otänkbar för Nya moderaterna modell 2006. Otänkbar också för gamla Centern men given för nya.

I en mer konservativ era skulle han ha talat om skatt på begåvning, men det är opassande i en liberal tid, så han använder ordet ansträngning i stället. Som om det var det som avgjorde lönen. Som om klassamhället inte fanns. Som om alla hade samma förutsättningar. Uttalandet är närmast desperat i sin hånfullhet.

Sverige är ett samhälle där klassresor nedåt knappt sker. Den som föds in i en klass med avancerade yrken och åtråvärda löner når med helt ordinär ansträngning liknande yrken och löner som föräldrarna. Ett barn till en läkare och en jurist funderar väldigt sällan på att bli asfaltläggare eller snabbköpskassörska. Då blir man heller inte det. Man går självklart på universitet.

De flesta barn till asfaltläggare och snabbköpskassörskor funderar inte på att bli läkare eller jurist. Då blir man heller inte det. Man går inte på universitet för man ser inte varför. Man tänker att det är för andra sorters människor och att det skulle kosta en massa pengar.

För de högre socialgrupperna kan de lägres tillvaro vid en ytlig blick te sig ansträngningslös och mer inriktad på enfaldiga njutningar. Så har den också beskrivits genom historien. Men ingen med 40.000 i månaden och ett stimulerande jobb skulle byta ens för en dag med den som på grund av socialt arv lever i intellektuell torftighet, med låg lön, dålig arbetsmiljö, ofria arbetsförhållanden, hemska arbetstider, värk i kroppen, sämre mat och avsaknad av inflytande.

En dag av mental monotoni, penningbrist och kroppsarbete skulle ge den välavlönade avgrundsångest.

Det är inte ansträngning i någon rimlig förståelse av ordet som är orsak till deras olika positioner. Det är möjligheter och horisont. Den bekväma och mediokra i övre medelklassen hamnar i helt andra professioner än den lata och medelmåttiga i arbetarklassen. Det är en av livets orättvisor. Den bör politiken inte understödja, utan minimera.

Intellektuell kapacitet och kreativ förmåga är gåvor. Orken och modet att utveckla dem är en förmån att vara tacksam för. Att få studera är en ynnest – använda sin hjärna, lära sig nya saker, förstå samband, läsa böcker, analysera, få tillgång till lärdomen. Studier är också så nära man kan komma en garant för en mängd fördelar i arbetslivet och behagligheter i tillvaron. Att man även ska belönas ekonomiskt är inte moraliskt självklart, om än marknadsekonomiskt ofrånkomligt.

De borgerliga argumenten vill nu få hög lön till en fråga om moral, om dygd och ansträngning. Så att lönen blir rättvis. Men löner är inte rättvisa, de är godtyckliga. Och även om de inte skulle vara godtyckliga utan på något mirakulöst sätt uträknade för att stå i perfekt proportion till ansträngningen och nyttan för mänskligheten, löser det inte problemet med människors olika naturliga förutsättningar och klassamhället.

I stället för att ”de duktiga” och ”de som anstränger sig” hela tiden tänker på hur värda de är just den lön de tilldelats och hur hemsk skatten den medför är, kan de som omväxling öva sig i att prisa att de inte föddes som sämre lottade existenser. Sjuka, dumma eller helt vanliga.