Nyligen gick en svensk medborgare in på Sveriges ambassad i Prag, där han tillfälligt bor, för att förnya ett pass. När han ändå var där frågade han om det gick att skriva in sig i röstlängden inför höstens riksdagsval. Inte än, meddelande ambassadtjänstemannen och uppmanade honom i stället att skriva en hälsning till Brudparet.
Talande symbolik. Demokratin i monarkins tjänst och monarkin före demokratin. Eller ska vi säga kärleken före demokratin? Monarki är ju mest bara ”kärlek” och kärlek är bröllop och bröllop är underbart, har vi lärt oss under våren av kungatelevisionen SVT.
Men inte bara av den, för det här var halvåret då Sverige blev totalitärt. Det vi bevittnat är konformismens och konventionernas hämnd på queerperspektivets, mångfaldens och normkritikens insteg i samhällsdebatten. Mamma, pappa, barn. Klara könsroller, livslång tvåsamhet. Bröllop, äktenskap, reproduktion och familjelycka som svaret på den fråga som existensen är. Kristdemokraterna kan åka ur riksdagen utan harm i höst, de har segrat. Det entoniga samhället, där alla är överens om ”kärleken” och hur den ska manifesteras, har gjutits med trivialitetens betong. Ifrågasättandet av vad den kungliga familjesynen legitimerar och normerar har dränkts under alla pappershjärtan och hälsningar.
Att samhället inte behöver ha en diktator för att bli totalitärt vet vi nu. Den demokratiska totalitarismen uppstår när ett annars pluralistiskt friktionssamhälle plötsligt kröker på ryggen som en kropp och samtidigt ler. När högt och lågt, det vulgära och det exklusiva, är upptaget av en och samma företeelse och attityden till den är given.
Varenda sektor har deltagit i ”kärleks”-hyllningarna. Från choklad och mazariner till konserter, flygplatser, båtar, seriösa och oseriösa medier, läsare, tittare, SMHI, reklam, taxibilar, Stockholms lokaltrafik, företag, politiska partier, kommuner. Till och med Skansens utställning om snusdosans historia anspelar på kärlek.
Den som säger att monarkin saknar makt har mycket att förklara.
I skriften ”Monarkin har aldrig varit farligare än nu” (Albert Bonniers, 2010) sammanfattar Per Svensson problemet pregnant: ”Monarkin institutionaliserar den offentliga lögnen och det systematiska hyckleriet. Alla ser att kungen är barhuvad, men manar ändå varandra att göra kronan på hans hjässa lätt.” Det har varit en manipulation så massiv att världens diktaturer borde ha bjudits hit för studier: Så får man fria människor att indoktrinera sig själva, och självständiga massmedier att dressera sig till befrämjare av ett statsskick byggt på biologisk ojämlikhet.
I detta statsskick är avel av tronföljarbebisar det centrala. Dem ska vi nu vänta på och sedan följa under julbak, skolavslutningar och Sollidensemestrar. Och vi ska flagellera oss med deras beklaganden om hur svårt uppdraget och att inte få ha en normal barndom är.
En normal barndom ger en tronföljare sitt barn genom att abdikera. Hon är fri att göra det. Pliktmoral är ingen plikt.
I Gregor Nowinskis servila men intressanta serie ”Familjen Bernadotte” i TV 4 fick kungen och drottningen frågor om sina nazistiska nära släktingar. Till svar kom från dem båda slingranden och mumlanden om att ingen hade något val och att det är lätt att sitta här nu och veta vad som är rätt. Drottningens pappa som var medlem i nazistpartiet tvingades som andra fabrikörer att delta i krigsansträngningen. Hans fabrik ålades att tillverka membran till gasmasker åt civilbefolkningen, berättade drottningen. Och som en sorts förklaring tillfogade hon den fantastiska repliken: ”Man var ju rädd för gas.” Man var det. Vissa mer än andra.
Varför denna vaghet? Har medlemmarna av familjen Bernadotte ingen värdekompass inför släktingarnas nazistiska engagemang? Problemet är att i utvaldhetens idé ingår att försvara sin far. Konservatismens och monarkins själva väsen är anti-individualistiskt och biologistiskt. Man är sina förfäder, samtidigt i absolut vördnad för dem. Deras gener och blod motiverar den egna upphöjda positionen. Eftersom generna är speciella kan prestationerna de medför inte vara dåliga. När storheten och exklusiviteten ärvs och anses rimlig, måste handlingar och värderingar anses på samma sätt. Det är värdekompassen.
Det är heller ingen tillfällighet att det var nazismen släktingarna valde i en tid när den var rådande, också om mördandet skulle ha förefallit dem olyckligt. Ideologin om en särskild familjs ärvda överhöghet speglar ideologin om ett biologiskt utvalt herrefolk. ”Kärnan är föreställningen om den naturliga hierarkin”, skriver Per Svensson. ”Människor är inte jämlika. Några är födda att härska. Andra att tjäna. Det är blodet som avgör vem som är vad.” Den idén rullar i kortegevagn genom Stockholm i dag. Den är inget för ett demokratiskt samhälle att fira och kalla för kärlek, utan något att rösta bort.