Abisko. Det är mer än trettio år sedan jag sommarvandrade i den svenska fjällvärlden. Känslan av frihet och lycka över att befinna sig så nära himlen är densamma, men tillvaron för semestrande fjällvandrare har genomgått en mindre kultur­revolution sedan slutet på 1970-talet.

På den tiden skulle man klara sig på torrfoder och lövtunna liggunderlag. Att fjällvandra var ett sätt att härdas, både mentalt och fysiskt. Bara en vekling klagade på att tilldelas en hård sten som kudde.

I dag serveras fantastiska trerätters- middagar i matsalen på Abiskos fjällstation. Man behöver inte skämmas över att begränsa vandringen till behagliga dagsturer. Efter en dags måttliga strapatser kan man dessutom njuta av marinerad renfilé, rårörda lingon och puré av mandelpotatis. Det erbjuds till och med ett vinpaket till middagens tre rätter. Det känns nästan otillständigt. Får man verkligen ha det så här bra på fjället? När det ösregnar, vilket det gör, kan man sitta kvar och läsa vid brasan i ett av samlingsrummen. I packningen ligger Bengt Göranssons ”Tankar om politik” (Ersatz), som ger stimulerande och provocerande sällskap. Den tidigare skol- och utbildningsministern är en av socialdemokratins fritänkare. I den nyligen publicerade boken har han samlat tankar och funderingar om demokrati och medborgarskap, kultur och kultur­politik, frihet och valfrihet.

Utgångspunkten och grundtonen är sympatisk. Bengt Göransson hyllar den ansvarstagande medborgaren och säger sig höra till det han kallar för ”den folkrörelsesocialistiska idéströmningen” inom arbetarrörelsen. Den som i motsats till den ”dominerande statssocialistiska” socialdemokratin till exempel motsatte sig att kommunerna tog över ansvaret för ungdomsgårdarna. En sådan verksamhet sköts bättre av det civila samhällets organisationer, anser han.

I Göranssons värld deltar medborgarna inte i kampanjer, utan i studiecirklar. Kultur är något annat än upplevelseindustri och skolan är en plats för identitetsskapande medborgarutbildning. Så långt är det ganska lätt att hålla med.

Men Bengt Göranssons avsky för det han kallar kundsamhället leder till ett alltför kategoriskt avståndstagande från valfrihet inom offentligt finansierad välfärd. Fria val av skola och vårdcentral har enligt Göransson förvandlat samhället till ”ett slags affärsrörelse”. Politikerna har blivit föreståndare i en välfärdsbutik och medborgarna uppträder och behandlas som kunder, inte som medborgare.

Vad skulle Göransson tycka om de svenska fjällstationernas utveckling? Valfriheten och de tre rätternas middagar har utan tvivel ändrat karaktären på en vistelse i Abisko. Det är visserligen varken stat eller kommun som driver fjällstationen, utan STF, Svenska turistföreningen.

Men för den som är född på 1950-talet känns STF nästan som en del av den gamla svenska välfärdsstaten. För trettio år sedan fick man en hård brits och förväntade sig inget mer än trista påsar med torkat kött utrörda i vatten till middag på fjället. Väl hemma fick man hålla till godo med den skola och den vårdinrättning man tilldelats. Det kunde kännas lika hårt som att sova på ett tunt liggunderlag.

Jag tror att Bengt Göransson grovt underskattar den positiva förändringskraft som valfriheten har frigjort inom den offentliga sektorn. Den svenska välfärdsstaten bygger inte enbart på ansvarstagande, utan också på nöjda medborgare.

Själv ser jag därför fram emot att den sista bastionen inom den tilldelande välfärden faller. Äldreomsorgen behöver en rejäl dos av Göranssons förhatliga kundsamhälle och verklig valfrihet för medborgarna. De som nu måste stå med mössan i hand framför biståndshandläggarna.

Om det går att få ett glas vin till maten på STF:s fjällstationer, borde det också vara möjligt på svenska vårdhem.