Istanbul. Frankrikes president har sagt tvärt nej till tanken att släppa in Turkiet i den europeiska unionen. Men Turkiets premiärminister Tayyip Erdogan låter sig inte rubbas. - Det är vår bestämda föresats att Turkiet ska bli fullvärdig medlem av EU, säger Erdogan med kraft inför 400 publicister inom IPI samlade till världskongress. "Turkiets medlemskap i EU är det största fredsprojektet i vår tid. Det skulle markera en allians mellan civilisationerna, i stället för krasch mellan dem."

"Sarkozy är ny som fransk president och behöver tid för att lära sig mer om dagens Turkiet och vad som står på spel", fortsätter Erdogan. Han påpekar också att Frankrike har omfattande ekonomiska intressen i Turkiet, "ett land på 70 miljoner invånare, med samma ekonomiska tillväxttakt som Indien och Kina".

Så fastslår Erdogan de fyra orubbliga grundpelarna för den turkiska republiken: demokratisk, sekulär, social och med rättsstat.

Men är inte det styrande partiet AKP islamiskt? Nej, svarar Erdogan. "Vi är inte ett religiöst parti. Jag själv är anhängare av den sekulära staten. Vi måste skilja mellan statens karaktär och religionens betydelse i samhället."

Samtidigt som IPI-kongressen pågår demonstrerar över miljonen människor i den västliga staden Izmir mot hotet från "islamismen". En stor del är kvinnor. De oroas av symboler för religiöst inflytande, som att både Erdogans och utrikesminister Abdullah Güls hustrur bär huvudsjal. AKP-partiet lanserade häromveckan Gül för posten som Turkiets president. Presidenten har uppfattats som en väktare av Kemal Atatürks sekulära republik från 1923. I presidentpalatset, "republikens hus", ska inte förekomma muslimsk huvudduk på kvinnorna.

Demonstrationerna beskrivs på sina håll i väst som skäl för växande oro om Turkiets framtidsväg - i ljuset av islamismens för-ödande inverkan i regionen. Men mer rättvisande är nog att se dem som tecken på ett starkare civilt samhälle i Turkiet. Kvinnorörelsen, i synnerhet, är på frammarsch och den säger till militären: "ni kan lämna er gamla roll som väktare av den sekulära republiken; vi medborgare är nu starka nog att skydda den."

Verkligheten är betydligt mer komplex än schablonbilden av ett islamiskt parti som står mot det västligt sekulära. AKP:s väljare är kanske, i snitt, mer traditionella i sin livsstil. Men partiets starka valstöd har mest uttryckt en reaktion mot den gamla politiska klassens korruption och oförmåga. Till Erdogans anseende bidrog till exempel att han under sina år som borgmästare i 15-miljonersstaden Istanbul såg till att viktiga investeringar gjordes i stadens infrastruktur.

När Erdogan blev premiärminister utropade han ekonomisk modernisering och västlig anknytning som huvudmål för sin regering, något som också fullföljts i praktiken. De som demonstrerade i Izmir, under namn av "sekularism", är betydligt mer fientliga till väst, särskilt USA. En ohelig allians av feminister, sekulära liberaler, kommunister och nationalchauvinister förenas mot regeringspartiet. 10-procentsspärren tvingar fram nya alliansbyggen inför parlamentsvalet i juli.

Turkiet är fyllt av paradoxer, erinrar Ingmar Karlsson, som Sverige haft klokheten att placera som generalkonsul i Istanbul. Karlsson har just utgett den betydelsefulla boken "Europa och turken". Ett skäl för Erdogans EU-engagemang är att han hoppas främja religionens frihet från staten. Atatürks republik är sekulär till namnet men bygger på stark statskontroll av islam; hela prästutbildningen är statlig, i syfte att hindra att fundamentalistiska strömningar från Saudiarabien tränger in i Turkiet. "Vad som är bra för staten är bra för religionen", förklarade en gång Kemal Atatürk, när han tillfrågades om sin tolkning av islam.

Vuslat Dogan Sabanci - den imponerande kvinnliga utgivaren av för Turkiets största tidning Hürriet, med två miljoner läsare dagligen - drog i sin tidning i gång en kampanj mot "våld i hemmet", en skrämmande realitet. Hon har överraskats av det positiva gensvaret. Regeringen har aktivt stött budskapet, säger hon. Sabanci har också fått med sig imamer på att tala förstånd med männen på fredagsbönen.

Staten och rättsväsendet måste obevekligt upprätthålla individens lika rätt. Den politiska dragkampen om stat och samhälle är däremot evig, påminde Turkietkännaren Andrew Mango under en paneldebatt. Den är inte specifik för Turkiet. Även i länder som Spanien och Italien måste frågan om förhållandet mellan religion och stat "återförhandlas varje dag". I Sverige hade vi tills alldeles nyligen statskyrka och alla i min generation växte upp med morgonbön i skolorna.

För övrigt ligger EU-medlemmen Cypern långt öster om den europeiska staden Istanbul och betydligt närmare länder som Syrien, Irak och Iran, påpekar Ingmar Karlsson. Sarkozy har mycket att lära sig, däribland kartan.