Morden är blott ett symtom. Hederskulturen utgörs av idealiserade könsroller och individens fråntagna autonomi.
Den 21 januari är det tio år sedan Fadime Sahindal sköts ihjäl av sin far. Det är svårt att tänka sig en viktigare och sorgligare kamp för människans befrielse ur omyndighet än Fadimes. Priset hon betalade var ohyggligt. Hon fick plikta med sitt liv för försöket att leva fri och autonom.
Varken Fadime eller Pela Atroshi, som också mördades för att hon dragit skam över släkten, är avvikelser från en annars godartad eller harmlös hedersnorm. Deras öden exemplifierar denna norm. Och den lever och frodas. Idén att döttrar, söner, fruar och släktingar ska kontrolleras med avseende på relationer och sexualitet står tio år efter Fadimes död stark hos dem vars liv genomsyras av hederslogiken.
Att skam kan vända upp och ner på en av evolutionens förutsättningar, skyddet av avkomman, säger något om styrkan i socialt konstruerade idéer. Men socialt konstruerade idéer är just konstruerade. Det innebär att de kan förändras. Men då gäller det att omvärlden inte sviktar i fråga om kvinnors och flickors mänskliga rättigheter eller rätten att välja sin sexualitet. Då gäller det att man prioriterar individen när hänvisningarna kommer om diskriminering och kulturell särart. Då gäller det att påminna sig att tradition inte är ett argument, utan kräver argument. Och att familje- och släktnormer inte är en privatsak om de skadar.
Ett av problemen i hanteringen av hederstänkande är att det inte är det fysiska våldet som utgör systemet. Hedersmorden, som är få, är snarare tecknet på att systemet krackelerar. Det fysiska våldet följer när tvånget misslyckas. Mord på döttrar är inte systemets väsen, kontroll är dess väsen. Kontroll utifrån kön och kyskhet. Hedern och lidandet tiger still, det är skammen och protesten som väsnas.
Hedern utgörs av just stillhet, av icke-handling: att inte få delta i all undervisning eller i aktiviteter med icke-godkända personer, inte tänka fritt om sin framtid men däremot ständigt tänka på sin passivitet och sedlighet, att alltid vara påpassad och passa på sig själv.
Och ytterst: könsåtskillnaden som ideologi och kvinnans fångenhet i könet. Hederskulturen är denna logik. Mord sker inte förrän den förtryckta spränger logiken och vägrar lyda.
Hedersförtryck är inte – som alkoholism, allmän försumlighet eller regelbundna raseriutbrott, vilka också helt styr familjers liv – ett missbruk, en oönskad olycka, en bristande impulskontroll. Hedern är ett högsta ideal, ett idésystem om det bästa sättet att uppfostra och det mest anständiga sättet att leva. Förtrycket kan aldrig upphöra så länge idésystemet är kvar. Det måste ändras inne i huvudet på dem som bär det. Det kan bara ske genom stöd och positiv påverkan av tankemönstren så att det till slut blir uppenbart att systemet är ohållbart. Tydliga regelverk hjälper förmodligen också.
Att räkna offer för hedersmord och säga att hederskultur inte finns som struktur ska nog ses som en felslagen ambition. Eftersom mördandet inte är strukturen utan ett symtom på den och eftersom förtrycket utgörs av oavlåtligt mentalt våld, är det inte i första hand mordoffren som förkroppsligar den förfärande verkligheten.
Det är den dagliga hederspraktiken och tankemönstret som måste uppmärksammans och förändras – idén att det är rätt att bemäktiga sig familjemedlemmars liv.
Ungdomsstyrelsen publicerade år 2009 en rapport som angav att 70.000 personer i Sverige mellan 16 och 25 år erfar att de inte själva får bestämma över sitt kärleks- och sexliv nu eller i framtiden. Världens frihetliga och demokratiska krafter är inte skuld till detta men har ett fullständigt ansvar att åstadkomma något, att inte förminska, relativisera, blunda eller bortförklara. Det förutsätter likabehandling av människor oavsett härkomst. När det gäller liv, autonomi och lidande får man helt enkelt anta att människors behov inte är obegripliga.
Idéer om skam och heder har de flesta. Föreställningar om skamligheter och försök att kontrollera andras uppfattning om den egna hedern är vanliga och värda att begrunda och problematisera för var och en av oss. I hederskulturen är de dock väldigt mycket snävare definierade. Skam kommer ur tanken att man inte får begå fel.
Mer fruktbara är föreställningar om ansvar och skuld. Skuld går att reglera fredligt och tänka förnuftigt kring. Skam är bara en förtärande känsla av oduglighet, en förnimmelse av att rätten att finnas är förverkad. Skam kan aldrig sonas och leder så till aggressivitet. Skam har inget med ansvar att göra, det är dess problem.
Alla människor är mottagliga för förändring av sitt tänkande. Hederskulturen har kommit in i hjärnan som en idé, då kan den också ge vika för andra idéer och stimuli. Oförtröttligt resonerande stimuli, individinriktade, burna av jämlikhetstanken, obevekliga rörande könsseparatism och orimliga frihetsinskränkningar. Under tiden måste varje tänkbart stöd ges till dem som likt Fadime har rest sig ur ett ideal och flytt till ett annat.
Läs mer på fadimedagen.wordpress.com