Det är obegripligt hur EU kunde blunda för att hela Europa inte är som Tyskland. Aten och Berlin är två helt skilda världar.
Den underliggande förutsättningen för att euron ska fungera är att alla som är med och delar på den marscherar i samma riktning och någorlunda i samma takt. Takten bestäms av Tyskland. I dagens kris kan det verka obegripligt att någon verkligen trodde att detta skulle vara möjligt: att stater som Grekland, Portugal, Spanien eller Italien skulle klara av att hålla jämna steg med den enda stat i Europa som kvalificerat sig för den globaliserade ekonomin. Ty alla vi andra befinner oss i ett uppsamlingsheat.
Den elake tjeckiske presidenten Václav Klaus (för övrigt doktor i ekonomi) har beskrivit detta europeiska dilemma ännu mer osentimentalt. Ingen, säger han, kan eller vill hindra dem som föredrar att sitta under ett olivträd och dricka kaffe. Men då ska de inte tro att de kan vara med och dela valuta med tyskarna.
Jag tror att Klaus inte så mycket syftar på ren lättja som på kulturella och andra skillnader. I ett slags yra inför ett större, gemensamt Europa har vi valt att låtsas som om de inte fanns. Eller vi har uppfattat dem som pittoresk lokalkolorit som bidrar till tjusig mångfald i stället för något som drar upp rågångar mellan oss på nästan alla områden, från vardagen ända bort till våra hemligaste drömmar. Vi har helt enkelt vägrat att se vad som skiljer oss åt eller bagatelliserat dessa skillnader intill – eller över – gränsen till det oförargliga.
Ett utslag av detta är vår misstrogenhet mot all sorts fördjupning av den europeiska gemenskapen. Utvidgning ja, men inte fördjupning. Det senare har fått heta överstatlighet, toppstyrning, centralisering; ”Bryssel” är för européen nästan alltid ett skällsord som får oss att tänka på standardiserade gurkor och annan byråkratisk klåfingrighet.
Men den vackra europeiska mångfalden är ett mycket allvarligt hinder för ett gemensamt Europa. Att vi så länge förträngt detta faktum är mer än besynnerligt då det ligger i öppen dager. Hur kan någon besöka till exempel Berlin och Aten utan att se att det rör sig om två helt skilda världar? Platser där livets själva rytm, innehåll och mål radikalt avviker från varandra? Först Europas kris håller på att smärtsamt uppdaga detta så självklara för oss.
Hur var det möjligt att vi så länge ignorerade hur litet vi egentligen vet om varandra? Hur främmande vi är för varandra? Den verkligt skrämmande tanken är förstås att vi inte längre ser vad som skiljer oss åt. Kanske lägger man inte märke till eller funderar över sådana skillnader under en kort affärs- eller turistresa. Möjligen hålls vi kvar i det ytliga och banala genom det vi ändå här och där känner igen, alltså en livsstil som är huvudsakligen importerad från Amerika och som även försett oss med ett slags esperanto eller latin i form av knagglig engelska som bidrar till att vi tror att vi förstår varandra. Men att denna yta, om också globaliserat och förföriskt likriktad, så fullständigt fått ersätta djupare kunskaper förblir gåtfullt.
När jag gick i gymnasiet kom man obligatoriskt i kontakt med åtminstone tre främmande språk. Historia och geografi, långt ifrån begränsat till Sverige, var viktiga ämnen som gavs stor plats (häromdagen läste jag i tidningen att en studentexamen från då i dag ungefär motsvarar en fil kand). “Bildningsresan” – som oftast gick till Sydeuropa – var en tradition som ännu inte dött ut. Utrikeskorrespondenter och diplomater kunde ganska länge ägna sig åt komplicerade politiska sammanhang i stället för den senaste trenden i Londons nöjesliv eller att gå affärsmännens ärenden. Samtidigt har tevens och nätets virtuella värld alltmer ersatt den empiriska; alltmer och allt oftare förlitar vi oss på enbart ögat och örat av våra sinnen för att ta till oss världen.
EU:s politiker studerar nu abstraktioner som diagram, kurvor och statistik för att skriva ut ett recept för hur den grekiska ekonomin ska kunna reformeras. Men ingen som inte levt i och med en sådan typ av ekonomi kommer att kunna förstå att den inte låter sig reformeras: att den mer liknar ett skråväsen än en modern marknadsekonomi, mer litar till protektion än till konkurrens, bygger på egoism snarare än solidaritet, konfrontation i stället för kompromiss, att den är inbäddad i ett politiskt system som vänder sig till klientel och inte till en väljarkår som i princip kanske inte har något emot skatter, men ingen avsikt att för egen del betala sådana.
Med säkerhet kan vi säga att en ”modell” av detta slag inte kan bestå i en globaliserad värld. Men ingen tycks förrän nu ha upptäckt att den existerat och frodats mitt uppe i EU. Så främmande är vi inför varandra att vi inte ens ser vad vi har framför näsan.
Men detta främlingskap gäller också för vår självbild. Svenskarna ser sig gärna som amerikaniserade; med stolthet apar de efter och tror sig om att mer än andra likna den amerikanska förebilden. Fast detta är nonsens – med grundläggande amerikanska värden och livsyttringar har vårt svenska samhälle mycket litet att göra. I själva verket är vi historiskt, kulturellt, ekonomiskt och mentalt en utväxt på det (nord-) tyska, och detta trots att vi varken talar tyska längre eller intresserar oss för vad som egentligen händer i Tyskland.
Om det kan man tycka vad man vill. Men i takt med att Europas sönderfall fortskrider lär vi bli varse också detta faktum.