Det var en bra sammanfattning. Kommissionen tonar ned kritiken – men tänker ändå inleda ett förfarande som kan sluta med att Frankrike dras inför rätta.
Det som hänt visar samtidigt hur svagt och otydligt EU:s system för skydd av medborgerliga rättigheter fortfarande är. Det borde vara starkare.
Förklaringen är delvis historisk. Efter andra världskriget växte samarbetet i Europa fram i två organisationer: Europarådet och EU. I den ena handlade det om medborgerliga fri- och rättigheter, i den andra rörde samarbetet framför allt marknad och fri rörlighet. Det är bland annat därför Europa fortfarande haltar.
Europarådet inrättades efter en stor och uppmärksammad konferens i Haag 1948. Där antogs entusiastiska resolutioner om behovet av demokrati, kultur och medborgerliga fri- och rättigheter.
En konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna utarbetades och medlemsländer som inte följde den skulle dömas av en domstol i Strasbourg. Det var klang och jubel när Europarådet föddes.
Det var betydligt tystare kring EU. När en fri marknad för kol, stål och skrot skapades 1952 var det inte särskilt många som trodde att det verkligen skulle bli en politisk union. Men förhoppningen var att marknaden skulle svetsa samman medlemsländerna och att samarbetet skulle utvecklas efter hand, i takt med att ekonomierna växte ihop.
Det är ungefär vad som har hänt. Den fria rörligheten har lett till ett fördjupat politiskt samarbete inom nästan alla områden. Men EU saknar fortfarande en Bill of rights, som demokratin i USA bygger på.
Medlemsländerna – med Tyskland i spetsen – vill inte låta Bryssel bestämma över demokratins innersta kärna: medborgarens rätt. Det är begripligt. EU är inte en fullt utvecklad politisk federation. Men det skapar också problem.
I Lissabonfördraget har det visserligen – till slut – införts en rättighetsstadga. Men den gäller bara när EU:s lagar tilllämpas och flera länder har dessutom fått undantag från den.
Så vad kan EU göra när medlemsländerna massavvisar romer? Inte särskilt mycket. Bara ungefär det som kommissionen nu har gjort.
I onsdagens beslut skriver den att Frankrike inte på ett korrekt sätt har infört de gemensamma reglerna för fri rörlighet. Flera andra länder följer inte heller EU:s direktiv om fri rörlighet, vilket ska undersökas. Så Sverige får se upp. Beslut om avvisning ska gälla individuellt, de måste gå att överklaga och de får inte fattas på ett diskriminerande sätt.
Viviane Redings hårda kritik verkar också ha haft viss effekt. Kommissionen skriver att Paris inte drog tillbaka det kritiserade cirkuläret, där romer särskilt pekades ut, förrän den 13 september 2010. Dagen därpå skällde Reding ut Frankrike offentligt. Det skulle vara intressant att få veta mer om vad som hände bakom kulisserna under de där dagarna.
Men vad kan Bryssel göra när land efter land nu förbjuder kvinnor att bära burka på gator och torg? Ingenting. Vad skulle Reding säga om något land förbjuder minareter eller beslutar att kvinnor i slöja inte får åka buss? Inte ett ord. Hur skulle Bryssel reagera om Geert Wilders får sin vilja igenom och Nederländerna förbjuder Koranen? Antagligen – och tyvärr – ingenting.
EU:s själ är fortfarande marknaden och den fria rörligheten. Med tanke på hur de politiska vindarna för närvarande blåser i Europa känns det både futtigt och oroande.