Förra veckan hölls ett samtal om vikten att vara en bitterfitta på Uppsala stadsbibliotek. Den internationella kvinnodagen närmar sig med stormsteg. Författarscenen med Maria Sveland, som fick stort genomslag med romanen ”Bitterfittan” för några år sedan, väcker nygamla tankar till liv.
Boken ställer – om ni minns – frågan om hur vi någonsin ska uppnå ett jämställt samhälle, om vi inte ens kan leva jämställt med den vi älskar. Frågan är ytterst intressant och relevant. Men perspektivet jag idisslat på ett tag är ett annat och passar dåligt in i den mediala förkärleken för polarisering och konflikt.
Det gavs nämligen en del kängor riktade till icke närvarande liberala feminister på tillställningen. Och det skrattades snällt från publiken. I ett slags samförstånd, får man anta. Samtalsledaren log snällt hon med. Och författaraftnar ska väl främst vara trevliga tillställningar. Men jag blir ändå så evinnerligt trött. På detta antingen eller. Röd feminism mot blå.
I kampen om kvinnliga röster inför valet 2010 kan man befara att det blossar upp liknande diskussioner igen. Läs: strukturer kontra individens ansvar, med nog så finfina argument från båda sidor. Men hallå! Går det att tänka både och? Går det att se att framtiden handlar om både jag och vi, både om strider för strukturella förändringar och individuella beslut och fajter?
Det förflutna struntar inte i oss, som en välskrivande historiker insiktsfullt poängterat. Vi är individer som orienterar oss i en väv av strukturer och traditioner, förväntningar och krav. Vi är delar av ett större sammanhang, som färgas av historien, samtiden och drömmar om morgondagen. Och samtidigt är vi alldeles härligt, förfärande ensamma i en tid som hyllar individuella prestationer och ett samhälle vars rättigheter och skyldigheter, tack och lov, utgår från individen.
Det är därför jag blir så matt när feminister av olika slag dunkar varandra i huvudet och hånar varandras bilder av verkligheten. Vänsterfeminister skämtar om liberalfeministernas tal om det egna ansvaret att förändra och styra sitt liv, att sluta gnälla och i stället till fullo utnyttja att vi lever i ett av världens mest jämställda samhällen.
Liberalfeminister insjuknar å sin sida väl lätt i klaustrofobiska attacker när vänsterkämpar talar om förtryckande strukturer, patriarkatet eller kvinnans underordning. De känner liksom inte igen sig. Alls. Och det är bara att gratulera de kvinnor som haft möjlighet att utveckla sin fulla potential som människor, utan att någonsin ha känt av manligt förtryck. Mer sanningsenligt är förmodligen att de varit starka nog att ignorera strukturer, traditioner och fördomar och med glatt humör kört över dem.
Kvinnor som inte upplever sig som kringskurna eller begränsade ska bejaka och artikulera detta. Deras berättelser är uppmuntrande och behövs lika mycket som missnöjesyttringarna. Men att dra politiska slutsatser utifrån den egna upplevelsehorisonten är historielöst och naivt.
Fördomar och traditioner kan låsa in både kvinnor och män i oönskade roller, även om enstaka individer lyser som vackra undantag. Samtidigt riskerar en fixering vid strukturella orättvisor att bli en självuppfyllande profetia. Ibland är det befriande att tillåta sig att glömma bort hur ”ovanliga” val man gör.
Under de senaste hundrafemtio åren har en lång rad formella hinder för ett jämställt samhälle undanröjts. Vi har kvinnlig rösträtt, särbeskattning, lika arvsrätt, utbyggd barnomsorg, alla yrken öppna för kvinnor, fri abort etcetera. Den diskriminering på grund av kön som fortfarande förekommer är snarare resultatet av mentala barriärer, hos både kvinnor och män, än av statligt sanktionerade hinder. I så motto har tyngdpunkten otvivelaktigt förskjutits från kollektiv kamp mot diskriminerande strukturer till individuell kamp inom familjen, på arbetsplatsen, i skolan, i den offentliga debatten.
Vi är många som är tacksamma för alla politiska framsteg som tidigare kvinno-
generationer har åstadkommit. Ni gav oss möjligheten och lusten till yrkeskarriärer. Men bitterfittorna i oss konstaterar också syrligt att vi lever med era söner, som ofta har en lysande förmåga att ignorera döende pelargoner, golvets palett av matrester och tomma toapappershållare. Varför skulle annars en bok som ”Bitterfittan” ha fått så stort genomslag? Inga riksdagsbeslut kan avgöra vem som ska hänga tvätten eller klippa gräset.
Men en strukturförändring som återstår och som skulle hjälpa kommande familjer på traven är delad föräldraförsäkring och delat vårdnadsbidrag. Här finns goda krafter att stötta inom båda politiska blocken. Nästa generation av kvinnor måste befrias från omgivningens outtalade förväntan på att de ska axla rollen som projektledare för familjelivets praktikaliteter. Då skulle även männen befrias från sina svårälskade bitterfittor.