För de sörjande är detta en tid för hjärtan öppnade i medkänsla, inte för hastiga reflexioner över historien. Men för Polen liksom för hela Europa finns det redan nu en strimma av hopp som glänser i mörkret. Det hoppet ligger i motsättningen mellan de båda Katyn: det första Sovjet-unionens hemliga massaker på de polska officerarna 1940, det andra lördagens flygolycka som dödade Polens president och andra ledande personligheter på väg dit för att högtidlighålla 70-årsminnet av detta brott.

Rättare sagt ligger det i kontrasten mellan de historiska omständigheter som de två händelserna blottlägger. De är som natt och dag.

Den hemliga massakern av tusentals polska officerare i Katynskogen, under en tid då Sovjetunionen hade ingått en pakt med Nazi-Tyskland, var en symbolisk förbrytelse, ett utbrott av europeiskt barbari vid mitten av 1900-talet. På den tiden fanns ingen polsk stat som kunde högtidlighålla deras minne med de ceremonier vi nu upplever, för den polska staten hade raderats ut från kartan av nazisterna och Sovjet i förbund.

Brottet 1940 var också symboliskt på det sätt det doldes av enorma lögner. Först fick änkorna och barnen ingenting veta om det öde som drabbat deras makar och fäder. Senare, 1943, när tyska soldater som nu var ockupanter grävt fram döda kroppar i Katynskogen, hävdade Sovjetunionen att det var nazisterna som mördat dem efter det tyska angreppet på Sovjetunionen 1941. Sovjetunionen stod fast vid denna lögn fram till sitt sammanbrott – och till sin skam var stater som Storbritannien i decennier medskyldiga till den lögnen.

Jag glömmer aldrig hur jag 1976 stod vid den ceremoni där ett minnesmärke avtäcktes på en kyrkogård i västra London. Obelisken bar den kärva inskriptionen ”Katyn 1940”, och årtalet var helt klargörande. Den brittiska regeringen var inte representerad och officerare i tjänst fick inte bära uniform. Det ryska ansvaret hade inte bevisats ”på för hennes majestät tillfyllestgörande sätt”, slingrade sig en UD-tjänsteman, till Storbritanniens bestående nesa.
Jämför detta med de senaste dagarna.

Fastän så många ledande personligheter omkommit har Polen fortsatt att fungera med konstitutionell värdighet och effektivitet. Fastän alla försvarsgrenscheferna (högst olämpligt) reste med samma plan har deras ersättare tagit över, och statens säkerhet är inte hotad. Polackerna tyngs av en ny nationell tragedi med dessa kullar av blomster och levande ljus, med flaggor, med gudstjänster och med de gamla psalmerna.

Förr, under utländsk ockupation, brukade de sjunga ”Giv oss, o Gud, ett fritt fosterland”. Nu stämmer de alla utan att tveka upp ”Välsigna, o Gud, vårt fria fosterland”. I dag tvivlar ingen på att Polen är ett fritt fosterland.

Ännu märkligare är kontrasten mellan de internationella reaktionerna då och nu. Den här gången snubblar de brittiska partiledarna över varandra i iver att tillsammans med USA:s president och det demokratiska Tysklands förbundskansler sända kondoleanser.

Den första Katynkatastrofen hölls hemlig i årtionden i de totalitära lögnernas dimma. Den andra blev genast förstasidesnyhet i hela världen. Allra märkligast har den förre KGB-officeren Vladimir Putins reaktion varit. Han har gått osedvanligt långt i sina uttryck för Rysslands deltagande. Själv har han upprepade gånger besökt olycksplatsen, han har utlyst en nationell sorgedag den 12 april och beordrat att Andrzej Wajdas film ”Katyn” skulle visas på bästa sändningstid i rysk tv.

Den gången, 1943, med erkännandet att han ”fegt” hade vänt bort sitt huvud från brottsplatsen i Katyn, undrade den brittiske utrikesministern i en intern promemoria ”hur, om den ryska skulden bevisas, vi ska kunna vänta oss av polackerna att de vänskapligt lever sida vid sida med ryssarna i generationer framåt. Jag fruktar att det inte finns något svar på den frågan.” Historien kanske också nu ger oss ett högst oväntat svar, ett som kommer från den andra Katynkatastrofen.

Men vi ska inte hänge oss åt illusioner. Det är Polen, med andan hos alla de polacker som har dött i Katyn, då och nu, som självt har kommit fram till detta svar och vunnit brett internationellt erkännande av sina förluster. Det har skett genom deras egna ansträngningar att säkra sin position som ett fritt fosterland, förankrat i Europa och i en vidare gemenskap av demokratier. Historien hjälper dem som hjälper sig själva.

Översättning: Margareta Eklöf