Företagare pekar ständigt på ett antal betonggrisar som stoppar dem från att utveckla bolagen. Det handlar om arbetsrätten, trycket av skatter, mängden regler samt tillgång till finansiering.
Politiker hade inte varit politiker om de hade haft innovatörens och entreprenörens gåva. Därför är den mest avgörande faktorn att herrar och fruar ministrar ställer sig så lite i vägen som möjligt. Men det finns några punkter där finans- och näringsdepartement ändå kan göra en avgörande skrivbordsinsats.
Regeringens kramande av lagen om anställningsskydd (las) är otidsenligt. Det är talande att Sacos ordförande Anna Ekström är beredd att ompröva las och öppna för en lösning som inte förväxlar trygghet med inlåsning (DN Debatt 30/4), medan nya Moderaterna håller stenhårt på nuvarande ordning.
Las hindrar inte uppsägningar under kristider, när arbetsgivaren kan hänvisa till arbetsbrist. Men när bättre tider råder står det tänkta arbetsrättsliga skyddet i vägen för nyttig omvandling. Den som är modig och byter jobb står helt plötsligt närmast utgången. Priset för förändring blir högt.
Jobbskatteavdrag är inte det effektivaste sättet att motivera högre utbildning och mer arbete för dem med mest högkvalificerade jobb. Det är Fredrik Reinfeldt och Anders Borg medvetna om. Men deras grundläggande tes om att skattesänkningar kan vinna acceptans först om låg- och medelinkomsttagare får en stor del av dem har visat sig riktig. Att lyfta värnskatten för den svensk som offrat flera år av inkomst för att i stället studera eller bygga upp ett företag tycks däremot vara alltför svårt att motivera inför väljarna.
Likadant här är tjänstemannafacken TCO och Saco avsevärt radikalare än regeringen och förklarar värnskatten skadlig. (DI 21/3) Det tredje benet för att stimulera ekonomisk tillväxt är det mest komplicerade. Näringsminister Maud Olofsson (C) talar gärna om innovation och om företagandets hjältar. När det kommer till att verkligen omvandla orden till nya företag tycks det vara svårare.
Den som läser vårpropositionen kan tolka den som att regeringen underkänner sitt eget arbete – en utredning ska granska samtliga statliga riskkapitalaktörers uppdrag, investeringsinriktning och kapitalstrukturer. Låt oss hoppas att den vänder upp och ner på trollerihatten och skakar ur alla gamla kaniner.
Små svenska innovationsbolag har svårt att hitta investeringsmedel.
Vårt land är för litet för att det ska finnas en stor mängd privat kapital som är villigt att satsa på verksamheter där det tar lång tid innan den första fakturan kan skickas till kund. En del av bristen på riskvilja kan avhjälpas genom att uppmuntra det privata kapital som finns.
Ska företagare ses som hjältar måste också företagandets finansiärer göra det. Att finansnissar på Stureplan fixar bonuspaketet med svenska skattemedel som krockkudde är moraliskt upprörande. Att den som satsar egna pengar i innovationsföretag får behålla en stor del av en eventuell vinstkaka är moraliskt uppbyggande. Där krävs skattereformer med någon form av riskkapitalrabatt för den som vågar bidra med såddkapital och förlustavdrag när det inte går som tänkt. Det måste nämligen vara okej att misslyckas – de allra flesta idébolag klarar aldrig sig över tröskeln till att bli ett stort lönsamt företag.
Utgångspunkten är att klimatet ska vara så gott att det privata kapitalet är tillräckligt starkt och intresserat av att satsa i Sverige. Visst kan statligt kapital ha sin plats, i samverkan med privat kapital. Industrifondens satsning i Lundabolaget Qliktech hade stor betydelse för omvandlingen av det konkurshotade programvarubolaget till en lysande stjärna, noterat på Nasdaq i New York.
Men, som Veckans Affärer visat i en genomgång, drivs stora delar av det statliga riskkapitalet av andra hänsyn.
Fordonsindustrin kniper 20 procent av det offentliga riskkapitalet genom Fouriertransform AB, som under finans- och industrikrisens värsta period fick tre miljarder kronor för att ”stärka det svenska fordonsklustrets konkurrenskraft”. Det liknar mer en brandutryckning för att rädda det som räddas kan än ett försök att gjuta en ny grund.
Och i december 2010 kunde Maud Olofsson presentera en tvåmiljarderssatsning i det regionalt begränsade riskkapitalbolaget Inlandsinnovation AB.
Industristöd och regionalpolitik ska inte förväxlas med innovationspolitik. Resurserna för det sistnämnda behövs för att stärka de få teknologitäta kluster som finns runt universitetsstäderna i Sverige.
I den allt intensivare konkurrensen om hjärnorna, där svenska förmågor inom forskning och företagande med ett klick på tangentbordet kan flytta all sin kreativitet till andra sidan jordklotet, finns det inte tid att vänta: Lämna vägen fri för innovationsföretagen.