Man brukar säga att revolutionerna nästan alltid förtär sina barn. Det gäller förstås också de ”kulörta” revolutionerna, först i Georgien och nu i Ukraina, där president Viktor Jusjtjenko, den orangea revolutionens hjälte 2004, förlorade den första omgången i presidentvalet för några veckor sedan. Han fick mindre än 6 procent av rösterna.
Vid det laget hade Ukrainas frihetsvår redan urartat till ett högst synligt stillestånd i utvecklingen, på grund av en kombination av inkompetens och korruption som krävde omedelbar förändring. Oavsett vem av de återstående kandidaterna som blir vald i slutomgången, regeringschefen Julia Tymosjenko eller Viktor Janukovitj, har revolutionen nått sin slutpunkt.
Det är värt besväret att kasta en blick bakåt på de förhoppningar som knöts till de underbart förväntansfulla dagarna och nätterna vid Maidantorget i Kievs centrum och till Jusjtjenkos valseger. Det var en demokratins och självständighetens seger över valfusk och rå, ohöljd makt.
Men det som hände vintern 2004/2005 handlade inte bara om ukrainarnas demokratiska rätt till självbestämmande och deras nationella självständighet utan också om framtiden för den europeiska ordningen, sådan den hade trätt fram efter det kalla kriget. Europa uppfattade genast utmaningen och reagerade effektivt. Valet fick upprepas och demokratin vann.
Var det förgäves? Absolut inte! Ukraina befinner sig i stora ekonomiska och sociala svårigheter, men vi får inte glömma att det till nu har räddats undan ödet att bli en ”styrd” demokrati av rysk modell.
De oberoende medierna och yttrandefriheten har inte strypts i Ukraina, och både internationella observatörer och partierna själva har bedömt de val som hållits sedan 2004 som fria. Sådant kan inte tas för givet i Östeuropa.
Den här gången, i motsats till det förra presidentvalet, finns det dessutom inga farhågor för att Ukrainas självständighet skulle vara hotad. Detta är också ett framsteg som inte får underskattas.
I frustration över Ukrainas orörlighet och korruption har Europa vänt landet ryggen, en hållning som kan visa sig vara ett betydelsefullt strategiskt misstag. Ukraina är en av de hörnstenar som den europeiska ordningen vilar på efter det kalla kriget. Europa och Ryssland möts i Ukraina, och dess öde kommer inte bara att bli en avgörande faktor för den europeiska säkerheten utan också att spela en väsentlig roll i framtida europeisk-ryska relationer.
Med ett självständigt, demokratiskt Ukraina får dessa relationer en helt annan och mycket mer positiv karaktär än om landets roll skulle förändras i grunden och historien vändas helt om. Framtiden för detta vidsträckta land är alltså av stor vikt för Europa, och för sitt eget intresses skull kan Europa inte kosta på sig att reagera med känslomässig frustration.
Det är motsatsen som behövs: kraftfulla ekonomiska och politiska investeringar och närmare samarbete. Kontakterna med Ukraina kommer att kräva tålamod och uthållighet, men alldeles för mycket står på spel för att man ska välja en annan väg.
Det innebär att EU först och främst måste koncentrera sig på Ukraina när en ”ny östpolitik” diskuteras. I synnerhet medlemsstaterna i öster får inte tappa intresset för Ukrainas framtid, annars kan unionen som helhet snart göra det.
Här kommer Tyskland och Polen att få en central uppgift som två av EU:s sex stora medlemsstater. Båda är också fullt medvetna om Ukrainas strategiska betydelse för Europa. Frankrikes, Storbritanniens, Italiens och Spaniens intressen pekar däremot inte åt det hållet. Det var en annan lärdom som vi drog 2004. Endast om Tyskland och Polen, jämsides med de mindre medlemsstaterna i öster, tillsammans arbetar för en sådan grannskapspolitik visavi Ukraina kommer EU:s åtgärder som helhet att få den nödvändiga kraften och ihärdigheten.
Det kommer alltså att hänga på samordning mellan regeringarna i Berlin och Warszawa, och mellan dem och EU i Bryssel och de övriga medlemsstaterna, om Europa effektivt ska kunna främja sina egna intressen i Östeuropa. Tyskland och Polen bör också gemensamt försäkra – inte bara Kiev utan också Moskva – att Europas intresse av ett självständigt och demokratiskt Ukraina inte har en udd mot någon annan.
Tysklands nye utrikesminister har talat om att han vill försöka återskapa den gamla ”Weimartriangeln” bestående av Frankrike, Tyskland och Polen. Den kommer inte att kunna förverkligas, främst därför att Frankrike förhåller sig likgiltigt. Men samarbete om Ukraina kan till slut leda till en långt mer meningsfull triangel Tyskland-Polen-Ryssland, som skulle kunna ge ny stimulans åt EU:s östpolitik.
´
Översättning: Margareta Eklöf
Copyright: Project Syndicate