När Michel Foucault en gång fick frågan om han ansåg att marxismen var en vetenskap svarade han: ”Det hoppas jag inte.” Men behöver inte vara en anhängare av den franske filosofens kunskapsrelativism för att dela denna skepsis mot samhällsteorier som gör anspråk på att vara sanna på samma sätt som naturvetenskapliga lagar. Fysikens lagar existerar oberoende av människor; det behövs ingen polismakt för att upprätthålla dem. Men människan och de samhällen hon har skapat är oftast alltför komplicerade och oförutsägbara för att fångas i otvetydiga orsakssamband bortom tid och rum.
Det betyder inte att vi klarar oss utan ekonomi, statsvetenskap, sociologi och andra discipliner som försöker förstå och förklara vårt kollektiva beteende. Förutsättningen är dock en viss ödmjukhet.
Forskarna bör respektera den politiska verklighetens komplexitet, politikerna bör förstå vetenskapsmännens strävan efter genomskinlighet. Resultatet blir då varken ren sanning eller ren ideologi, utan kompromisser grundade på en blandning av värderingar och kunskap.
I denna ingenjörsbetonade verksamhet finns liten plats för teorier som gör sensationella anspråk på att ha upptäckt definitiva lösningar på stora samhällsproblem. Det är sannolikt därför som boken ”Jämlikhetsanden” av britterna Richard Wilkinson och Kate Pickett har väckt sådan uppståndelse.
Deras centrala tes är att ekonomisk ojämlikhet har en negativ påverkan på hela befolkningen i ett land. I länder med relativt låga löneskillnader – Sverige och Japan är paradexemplen – är männi-skor över lag friskare, nyktrare, smalare, bättre utbildade och lyckligare än i länder med stora sociala klyftor, främst USA och Storbritannien.
Den underliggande premissen är att människan är en social varelse som jämför sig inom gruppen. Det innebär att när vi har nått upp till en hög nivå av materiell tillfredsställelse (vilket alltså har skett i västvärlden) gör välståndet oss inte nöjdare utan mer tävlingsinriktade – vilket i sin tur leder till att vi också blir mer ängsliga, olyckliga och rädda för att misslyckas.
Detta är spännande och relevant forskning. De materiella konsekvenserna av fattigdom i tredje världen är tämligen uppenbara, men de psykosociala effekterna av de sociala klyftorna i de rika länderna är mycket svårare att kalibrera.
Problemen med ”Jämlikhetsanden” är dock att författarna hävdar att deras resultat är så ovedersägliga att all fortsatt politisk debatt är onödig. När jag skrev om boken på denna sida i vintras (2/12) var jag mycket positiv till ansatsen att jämföra livskvalitet i olika länder men höjde också ett varnande finger för de uppblåsta vetenskapliga anspråken.
Föga förvånande kommer nu ännu starkare kritik från personer som är mindre positivt inställda till bokens utgångspunkter. I ”Jämlikhetsbluffen” (Timbro) går Christopher Snowdon till hårt angrepp både mot bokens metodologi och slutsatser. Dels menar han att Wilkinson och Pickett har gjort sig skyldiga till ett selektivt urval som gynnar deras tes. Byter man ut en del länder som uteslutits på oklara grunder – till exempel Slovenien och Hongkong – förändras resultaten.
Dels menar han att de har jämfört äpplen och päron. Hälsoskillnaderna mellan olika länder kan lika gärna förklaras av andra faktorer än inkomstskillnader. Den relativt sett låga alkoholkonsumtionen i Sverige beror kanske på att vi har väldigt höga skatter, statistiken över antalet psykiska sjuka påverkas av att olika länder har olika kriterier och så vidare.
Urvalsfrågan är svår att bedöma för en utomstående. Däremot har Snowdon rätt i att bokens slutsatser är överdrivna. Författarna har inte ovedersägligt bevisat att det är jämlikheten och inget annat som till exempel gör att japaner och skandinaver är friskare och lyckligare än amerikaner och britter.
Ur marknadsföringssynpunkt var det förstås briljant av Wilkinson och Pickett att hävda att de gjort ett vetenskapligt genombrott i klass med Marie Curies upptäckt av radium. Men som man ropar får man svar.
Det bästa med ”Jämställdhetsbluffen” är det lätt distanserade förordet av välfärdsforskaren Andreas Bergh som pekar ut den vidare forskning som behövs. Som han påpekar: ”Det finns många politiskt relevanta variabler som inte ryms i ett diagram med bara två axlar.”