På 70-talet talade företrädare för skogsbruket om den skogliga slummen, som likt Klarakvarteren måste rivas. Döda och döende träd liknades också vid mentalsjuka patienter, och sådana skulle inte blandas med friska. Skogsdirektören för Uddeholm AB drack en halv kaffekopp hormoslyr, bekämpningsmedlet som flygbesprutades över skogsmark för att ta kål på lövsly, för att styrka sitt uttalande att man kan till och med ta en slurk av det utan att må illa. Händelsen fick stort genomslag – dock ej lugnande – och komikerparet Magnus och Brasse var inte sena att hänga på. I deras dråpliga sketch misslyckas en klantig pressfotograf med plåtningen, och bolagschefen uppmanas att dricka ytterligare en slurk…

Skogen lämnar ingen oberörd och det senaste halvseklet har debatterna avlöst varandra. På 60-talet förfärades Vilhelm Moberg och många andra av igenplanteringen av jordbruksmark. Under 70-talet debatterades hyggesstorleken intensivt. I Norrland var det vanligt med hyggen större än en kvadratkilometer. Men även DDT-behandling av plantor, hyggesplöjning och främmande trädslag som contorta-tallen kritiserades hårt. Under 80-talet var hotet mot de fjällnära skogarna och svårföryngrade marker i fokus, följt av försurning och skogsdöden. Från 90-talet och framåt har den biologiska mångfalden och rödlistade arter legat högst på agendan, liksom behovet av ökad produktivitet för att ersätta fossila bränslen.

När nu Maciej Zaremba rör om i Skogs-Sverige är det framför allt skogens sociala värden som ges röst, och det är en stark bedrift att återplantera människan i skogspolitiken. Om Magnus och Brasse fortfarande vore i farten skulle de göra en sketch om en orienterande herr Härenstam (i för liten träningsoverall) som irrar in i en tät plantering och får ansiktet piskat av granruskor, eller en dödskär Brasse som förgäves försöker hitta en vacker picknickplats tillsammans med Eva.

På en exkursion i skogarna utanför Finspång, anordnad av Kungliga skogs- och lantbruksakademin och forskningsprogrammet Future Forest förra veckan, höll de flesta – skogsbolag, forskare, naturvårdsbiologer, kulturmiljövårdare, intresseorganisationer – faktiskt med om att skogsbruket bör ta större hänsyn till människan.

Somliga var nästan lättade. Äntligen får vi diskutera något annat än schlemmet (de rödlistade arterna).

Hur den sociala hänsynen i skogsbruket ska förstärkas, preciserades dock inte. En aktivering av skogsvårdslagen, mer tillsyn och införande av sanktionsavgifter mot vissa överträdelser är ett minimum. År 2010 villkorade Skogsstyrelsen bara en tiondels promille av alla avverkningsanmälningar med specifika krav, trots att detta är en förutsättning för att hänsynsreglerna ska få rättslig tyngd. Ingen har fällts för bristande hänsyn vid avverkning sedan lagen infördes för arton år sedan.

I dag finns möjlighet att sluta 50-åriga avtal, som innebär att staten ersätter skogsbrukaren för att utveckla naturvärden. En skogspolitisk morot vore att möjliggöra liknande avtal för friluftsstråk eller andra sociala funktioner nära byar och städer. Alternativa skogsbruksmodeller med permanenta, olikåldriga trädskikt är ytterligare sätt att öka skogens estetiska och biologiska värden, på marker som är lämpade för detta. Här måste forskningen rycka upp sig, och det är bra att SLU ska bena ut en del frågetecken. Att stötta de skogsägare som vill prova, trots eventuella osäkerheter kring föryngring och produktivitet, måste bli en självklarhet för Skogsstyrelsen. Skonsamt skogsbruk borde vara ett viktigt komplement till reservat och andra skyddsformer.

Den svenska skogspolitiska modellen bygger på jämställda mål för miljö och produktion. Vad gäller produktivitet är det svenska skogsbruket bland de bästa i världen. Virkesförrådet växer, trots internationellt sett höga årliga uttag. Självfallet är detta en del av förklaringen till att Sverige kunnat ersätta mycket fossil energi med bioenergi. Den hänsyn på hyggen som skogsbruket jobbar med är däremot inte så unik, som det ibland kan låta. Utfallet för Sverige är mediokert i den första grova internationella analys som hittills gjorts.

Skogsdebatten är full av motstridiga budskap, som är svåra att hålla isär. Andelen gammal skog ökar visserligen, men från en låg nivå. Värdefulla miljöer avverkas fortfarande, och många arter i skogen är hotade. Samtidigt har den generella hänsynen på hyggena blivit mycket bättre sedan 80-talet. Mängden kvarlämnade döda och levande träd på hyggena har ökat och hyggesstorleken har gått ner. Skogsbolagen försöker till och med skapa intressanta miljöer i de trista gallringsskogar som planterades innan naturhänsyn fanns på agendan.

Ekologerna på de stora bolagen är okända miljöhjältar i detta arbete. De får ofta spott och spe från miljörörelsen, samtidigt som de strider internt i konservativa företag för att skydda områden och införa nya arbetssätt. Deras budskap till bolagsdirektörerna är tydligt: Var inte lika arroganta som era hormoslyrdrickande företrädare. Lyssna på kritiken.

Zaremba adderar en dimension till skogsdebatten. Utöver de värdefulla råvarorna och trängda skogsarterna lufsar nu folket in. Han öppnar samtalet för fler än experterna. Bejaka det, akademiker. Största hotet mot skogens alla arter är likgiltighet och bristande politisk opinion. Och råvarorna, då? De har konstant eldunderstöd i form av ökande efterfrågan.