Kolumner

Utopiska krav för Östersjön

Dubbelt så mycket fosfor ska bort. Men hur? Ingen vet, och få vågar säga att det är omöjligt.

Nya siffror har börjat cirkulera inför höstens miljöministermöte i Köpenhamn, då Helsingforskommissionen (Helcom) ska revidera mål och nationella beting för hur Östersjöns miljö ska räddas. Enligt forskarnas senaste förslag ska Sverige minska belastningen av fosfor till Östersjön med 570 ton. Om miljöminister Lena Ek accepterar den siffran har havsmiljöpolitiken tappat all verklighetsförankring. Det är ungefär en fördubbling av det gamla betinget, och framför allt är det mer än de 430 ton fosfor som jordbruk, industrier, reningsverk, dagvatten, enskilda avlopp och hyggen tillsammans släpper ut per år. I praktiken skulle Sverige alltså behöva plocka bort all mänsklig verksamhet inom egentliga Östersjöns avrinningsområde, och dessutom minska det naturliga bakgrundsläckaget från skogs- och jordbruksmark. Förvirringen blir total när man samtidigt kan läsa i forskningsrapporter att de vattenburna utsläppen av fosfor till Ös­tersjön som helhet är nere på ungefär 1950-talets nivå. Det låter ju bra. Varför då dessa stränga utsläppsmål?

Frågan är inte helt lätt att besvara. Men någonstans har övergödningspolitiken gått vilse i skärningspunkten mellan politiskt accepterad retorik, vetenskapens analys av vad havet kräver och den besvärliga verkligheten, med verksamheter som inte helt kan radera sina förluster av kväve och fosfor. Politikens mål är att havet ska vara i det närmaste opåverkat av övergödning. Det är också detta mål, som de marina forskningsmodellerna använder för att beräkna vad havet tål och hur mycket tillförseln måste minska. Men samtidigt som kraftfulla åtgärder har minskat belastningen på havet, cirkulerar enorma mängder näringsämnen från tidigare årtionden av gamla synder. Vissa år frigörs fem gånger mer fosfor från sedimenten än vad som rinner ut från land. Knappast någon forskare tror längre att det nuvarande målet om god ekologisk status till år 2020 är möjligt att nå. Systemet är för trögt. Förmodligen vet miljöministern och tjänstemännen på departementet allt detta. I bästa fall börjar man också inse att de vetenskapliga modellerna inte rakt av kan diktera politiken.

När landets samlade expertis sist klurade på både existerande och potentiella åtgärder för att minska övergödningen, fick de bara ihop en tredjedel (170 ton) av det nu föreslagna betinget. Inte ens om de bördigaste slättbygderna i Sverige skulle läggas i träda och alltså tas ur matproduktion, skulle utsläppsmålen uppnås. Det nya betinget lär också kosta betydligt mer än de fem miljarder per år, som tidigare uppskattats.

Nu pekar dessutom ny kunskap på att bakgrundsläckaget från all skog, som täcker sjuttio procent av Sveriges yta, är mycket större än vad man hittills räknat med. Med den logik som råder vid fördelningen av utsläppsbetingen, betyder det att jordbruket och andra diffusa utsläppskällor som dagvatten och enskilda avlopp, får bära ett ännu större hundhuvud för de naturliga utsläppen från skogen. När Östersjö­ländernas börda för att åtgärda övergödningen fördelas tar forskarna nämligen ingen hänsyn till vad som är utsläpp på grund av mänsklig aktivitet och vad som är naturlig avrinning av övergödande ämnen från skogsmark. För skogsklädda länder som Sverige och Finland får det förstås en dramatisk effekt.

Varför räknar man då på detta viset? Tja, av forskarna att döma, beror det på att det saknas tillförlitliga data på bakgrundsläckaget från alla länder, och då skulle det bli orättvist att ta hänsyn till denna aspekt, enbart för ett fåtal länder. Det är en märklig för­klaring, som straffar de länder som har bäst koll på sin avrinning. Om modellmakare och politiker skulle börja ta hänsyn till bakgrundsläckaget, kan man nog vara säker på att det inte skulle dröja så många år innan nödvändig kunskap togs fram i fler länder. SMED-konsortiet (Svenska miljöemissionsdata), som beräknar de svenska utsläppen från land, borde göra en insats genom att exportera sin kunskap om modellering av kvävets och fosforns rörelser i både skogs- och jordbruksmark till fler Helcom-länder.

Med det föreslagna betinget på 570 ton hamnar Sverige i ett läge där man måste minska det naturliga läckaget från skogsmark och lägga ner jordbruksmark. Svenskarna må ha den största betalningsviljan av alla länder runt Östersjön för att förbättra havsmiljön, men vill de verkligen prioritera och bekosta den typen av ”miljöåtgärder”? Den smärtsamma fråga som Lena Ek – och hennes ministerkollegor – måste våga ställa är om ett hav omgivet av 90 miljoner människor kan återgå till ett nästan jungfruligt tillstånd? Även om svaret blir nej, finns miljöinsatser som är motiverade att göra. I Sverige: anlägga våtmarker och förbättra enskilda avlopp. I Ryssland: minska de skandalöst stora utsläppen från gödselfabriken som DN vetenskap berättade om i söndags och en gång för alla köra i gång reningsverket i Kaliningrad. Med mer realistiska mål och delmål blir det lättare att få med sig alla som ska göra jobbet. Det gäller att bädda för en politik kantad av delsegrar, i stället för missmod på grund av utopiska mål.