Min kroatiske väns mor är född på ön Krk och ville, änka och åttio år fyllda, flytta tillbaka dit i stället för till ålderdomshemmet.
Eftersom det rör sig om en god son ville han göra henne till viljes och köpa det hus hon tänkt sig i den lilla hamnstaden Omisalj. Huset ägdes av en serbisk general, bosatt i Belgrad. Somrarna hade den serbiska familjen tillbringat i huset, men sedan blev det krig och Jugoslavien fanns inte längre. Inte heller var serber välkomna som grannar i Kroatien, särskilt då inte en serb i generalsuniform.
Dessutom hade hans – kroatiska – grannar brutit sig in i huset och stulit allt de kunde bära med sig. Man kan förstå att den serbiska familjen inte längre om sommaren ville dricka kaffe på torget eller sola sig på stranden för att varje gång de lämnade sitt ägandes hus bli tvungen att vänligt hälsa på grannar man på goda grunder kunde misstänka såg väderleksrapporten i en stulen teveapparat eller ställde mjölken svalt i vad som för inte så länge sedan varit generalens eget kylskåp.
Min väns gamla mor hade dock alltid varit vänlig mot den serbiska familjen (kanske därför att hennes framlidne – kroatiske – make också varit officer) och visste dessutom att huset var till salu. Detta bekräftades när sonen ringde till Belgrad och frågade. För huset ville generalen ha 80.000 euro. Det skulle behöva en del renovering, men efter att ha funderat någon dag ringde min vän och sade ja. Jag köper.
Till hans förvåning hade priset då stigit till 120.000 euro. Samma hus? Ja. Hade han förra gången på telefon missuppfattat priset? Telefonledningarna mellan Kroatien och Serbien är ju inte alltid de bästa. Nej. Hade plötsligt en ny spekulant dykt upp? Nej.
Det senare hade inte heller varit särskilt sannolikt – det tomma huset var till salu vid en tidpunkt då den globala finanskrisen börjat breda ut sig, en kris alla i denna del av Europa in i det längsta förnekat hade något som helst med dem att göra. Men faktum var att inga hus längre vare sig såldes eller köptes i Kroatien. Att hitta en köpare, redo att betala begärda 80.000, var en gåva från ovan.
Men generalen hade två vuxna barn, en son och en dotter, i behov av var sin lägenhet i Belgrad. Detta behov bestämde nu priset. Min vän förstod inte vad detta hade med den tilltänkta affären att göra. Ett pris, förklarade han i telefon för generalen, är först vad någon verkligen är redo att betala för något, inte en spegling av ett behov eller en önskan. Sådant är fiktion.
Ändå höjde han sitt bud till 85.000. Detta uppfattade generalen som en direkt förolämpning, han behövde ju 120.000 och inte 85.000 euro. Kort därpå bröt förhandlingarna samman.
Sedan dess har några år gått. Min väns mor är redan installerad på ålderdomshem. Om hur den serbiske generalen löste sina familjeproblem är ingenting bekant. Inte heller har någon från Belgrad visat sig i Omisalj för att inspektera huset. Det förfaller: den lilla trädgården är helt förvildad, ingen värmer upp och vädrar om vintern, ingen kontrollerar el och vatten. Snart kommer taket att börja läcka, sedan få hål, till sist störta in.
Sedan förvandlas huset raskt till ruin.
Vad som fascinerar mig i denna trista historia om kapitalförstöring är vad som så uppenbart strider inte bara mot nationalekonomins alla läroböcker, utan också mot allt mänskligt förnuft. Vad vi kallar sunt förnuft föreställer vi oss gärna som universellt och för alla självklart; men så är inte fallet. Ty vad jag här beskrivit är ett händelseförlopp och reaktionsmönster som jag själv gång på gång upplever i denna del av Europa. Förnuftets och marknadsekonomins rationalitet (jag hade så när skrivit ”självbevarelsedrift”) får vika för uppfattningar om ära, avtal, tid och ”ekonomi” som snarare har med en homerisk än en modern värld att göra.
Om den är bättre eller sämre än vår vet jag inte; dock trodde jag att den var död och begraven. Men så är uppenbarligen inte fallet – människor ur olika tidsåldrar kan existera samtidigt, i samma rum, och det sker dagligen i vårt Europa.
Men detta innebär också att jag blivit allt mindre säker på vad en europé är. Riktigt säker på saken är jag numera bara när jag är i Amerika. Ännu värre är det för EU; i Bryssel talas ju ideligen – och högtidligt – om gemensamma värden och identitet. Men vad betyder det konkret? I verkligheten mycket litet: för den ene är staten en trygg försörjare, för den andre ett hot, här skatter utslag av solidaritet, där av konfiskering och något som bör undvikas, för några är arbete livets mening, för andra dess kvarnsten. Och så vidare. Och alla måste vi passa till formeln ”europé” för att EU ska kunna fungera.
På omvägar har min vän fått höra att generalen går omkring i Belgrad och gör honom ansvarig för att hans barn måste bo kvar hemma hos föräldrarna och att hans hus på Krk inte bara plundrades utan nu också förfaller. Men mer skulle man inte kunna förvänta sig av kroater, ett folk som förstörde Jugoslavien och under andra världskriget alla var fascister.
Och på den kroatiska sidan tar man gärna revansch: hur ska man kunna göra affärer med serber som aldrig någonsin sålt något annat än ett eller annat svin? Som inte vet mer om ekonomi än vad de lärt sig i turkens basar?
Någon säger att varken kroater eller serber – ännu – är med i EU. Jag svarar: de som redan finns där är inte ett dugg bättre.