För en tid sedan krossade en dator vid namn Watson allt mänskligt motstånd i frågesporten Jeopardy. Watson betedde sig tidvis lite opålitligt för att inte säga oförklarligt, trodde Toronto låg i USA exempelvis, men alla insåg att det bara var en programmeringsfråga innan Watson skulle bli närmast ofelbar och att Jeopardy inte skulle vara samma spel som förr. Lika lite som schack är samma spel som förr. Ett spel där vi vet att datorn alltid kan slå människan är helt enkelt inte lika intressant längre, eller i varje fall inte lika mänskligt.
Därmed har åter frågan väckts om datakraften med tiden kommer att besegra hjärnkraften, det vill säga om maskiner kommer att tänka bättre än människan och den artificiella intelligensen överflygla den mänskliga, och vad det i så fall blir av människan.
En rörelse som tror att av människan blir en supermänsklig intelligens presenterades nyligen på omslaget i Time (21/2). Rörelsens profeter har räknat på datakraftens utveckling och kommit fram till att år 2045 kommer den samlade datakraften i världen att vara större än den samlade hjärnkraften och maskiner vara intelligentare än människor, och datorer inte bara slå oss i Jeopardy och schack utan i allt annat också. ”Kort därefter”, säger en av profeterna till Time, ”kommer den mänskliga eran att vara avslutad.” Läsarna av Time tillåts förstå att detta är något att se fram emot och inte att frukta eftersom det första vi kommer att kunna göra med vår nya supermänskliga intelligens är att ge oss själva evigt liv.
Hur pass intelligent detta är överlåter jag åt läsarna av denna kolumn att fundera över.
Idén om människan som ett slags maskin är annars gammal och bygger på föreställningen att människan kan förklaras genom sina beståndsdelar; plocka isär en människa och jag ska säga dig vad/vem hon är. Människor som tror att maskiner kan bli intelligentare än människor tror också att den mänskliga intelligensen och medvetandet kan förklaras av hjärnans beståndsdelar och att hjärnan kan jämföras med en dator. Ju kraftigare dator, desto mer intelligens. Att de kraftigaste datorer ännu inte kan översätta den enklaste text från ett språk till ett annat, än mindre poesi, utan att vilken människa som helst ser att det är en dator som varit i farten förklaras med att datorkraften fortfarande är otillräcklig.
Utan att för ett ögonblick underskatta datorkraftens framtida utveckling och dess betydelse för mänskligheten är jag övertygad om att profeterna i Time har fel, inte bara om livets räckvidd utan också om den maskinella intelligensens.
För att maskiner ska kunna utveckla något som liknar mänsklig intelligens måste de i så fall också utveckla det mänskliga tänkandets egenhet att skapa mening också i det till synes meningslösa, i det mångtydiga och outgrundliga, i det som sägs mellan raderna och visas bortom bilderna, i symboler och associationer som kan förstås och tolkas på otaliga sätt beroende på de otaliga erfarenheter, minnen och associationer som formar en enskild människa. Det innebär att maskinerna också måste utveckla det mänskliga tänkandets egenhet att missförstå och feltolka, det vill säga programmeras för vad vi i vissa sammanhang brukar kalla den mänskliga faktorn. Den mänskliga faktorn brukar ofta lastas för katastrofer av olika slag, men den anses också vara förutsättningen för människans förmåga till kreativitet, fantasi och humor. Nästan all humor bygger på konstruerade kollisioner mellan ett förväntat sätt att förstå/missförstå och ett annat – helt oväntat.
Jag vågar härmed satsa en symbolisk slant på att datorer aldrig kommer att ha någon humor, inte heller kommer de någonsin att kunna skriva poesi värd namnet, än mindre tolka den. I varje fall inte utan att varje människa ganska snart förstår att det är en maskin som varit i farten.
Det hindrar inte att datorkraften snabbt tycks breda ut sig på hjärnkraftens bekostnad. Till saker vi tidigare använde hjärnan använder vi i växande utsträckning datorer. Just det som datorer kan göra allt snabbare, bättre och säkrare än människor kan därmed lätt framstå som det mest produktiva och meningsfulla också för människor att göra.
Vilket exempelvis kan förklara varför vår tids läkare tillbringar alltmer tid framför sina datorskärmar och allt mindre tid framför sina patienter. På datorskärmen kan de blixtsnabbt få tillgång till en exponentiellt växande mängd data om patienten och patientens symtom och effekterna av den ena eller den andra behandlingen utan att ens behöva titta på patienten, än mindre ta i henne, vilket gör att den kunskap om patienten som till sist kommer att betyda något är den kunskap som kan omsättas i digitala ettor och nollor, vilket i princip innebär att vi med tiden skulle kunna ersätta läkaren med Watson.
Men som författaren och medicinprofessorn vid Stanforduniversitet Abraham Verghese nyligen påpekade i en kolumn i New York Times (26/2) skulle Watson förmodligen ha svårt att hitta en vettig fråga till svaret: ”En akutbehandling som ges via örat.”
Den högst vettiga frågan: ”Vad är ord av tröst?”
För övrigt är det Sherlocks intelligens vi är ute efter, inte Watsons.