Vid ett seminarium om ESO många år senare pratades en del om den här rapporten. Den blev en symbol för ESO:s politiska mod att även ta sig an räkneövningar där svaren riskerar att uppröra. En av de inbjudna ville driva ESO ännu längre och föreslog rapporten ”Vad kostar en same?”.
Men hur skulle en sådan rapport se ut? Vilket pr-värde har samekulturen för turistnäringen och för bilden av Sverige? Vad i kronor räknat finns att tjäna på att Sverige kan hålla ihop? Hur mycket potentiella utgifter sparar vi på att slippa de motsättningar mellan folkgrupper vi sett i andra delar av världen? Och hur mycket skulle det kosta i internationellt anseende och inflytande, i FN, EU och Nordiska rådet, om Sverige inte skulle ge utrymme för en minoritetskultur och bryta mot internationella konventioner?
Vidare: hur räknar man på människoliv? Som ett snittvärde där man sedan drar kollektiva slutsatser? Hur ska man i den svenska demografiska verkligheten bokföra ett barn: som en kostnad eller en tillgång? Och sist – men inte minst – vad gör man med resultatet?
I måndagens Agenda menade Carina Herrstedt, SD, att det första hon som nybliven riksdagsledamot ville ta itu med var att tillsätta en utredning om ”invandringens kostnader”.
Men inte heller här förstår jag hur man tänker sig själva matematiken. Ska man nollställa tideräkningen och räkna från och med nu in i en fiktiv framtid eller ska man räkna från 1600-talets valloner? Ska intäkterna subtraheras från de invandrade företagsledare som varje år bidrar med massvis av arbetstillfällen och skattemiljoner från den grupp som just i dag saknar egen försörjning?
Och hur gör man med Zlatan Ibrahimovic? Hur mycket tjänar samhället på att han inspirerat unga att spela fotboll i stället för att dricka läsk framför tevespel? Hur många minskade överflödskilon har skolhälsovården och föräldrar honom att tacka för? Det hopp och den entusiasm han fött hos barn som tidigare inte haft någon: vilken prislapp sätter man på det?
Brottsligheten brukar också vara ett ämne för Sverigedemokraterna och då i synnerhet den som begås av invandrare. Om man googlar på ”muslimer misshandlar” får man mer än en halv miljon träffar trots att det inte finns någon statistik om brott och religiös tillhörighet.
Däremot finns uppgifter om ursprungsland och brott.
Det är ingen hemlighet att vissa nationaliteter är överrepresenterade vid vissa typer av brott. Jag har skrivit om brottslingarnas utmärkande drag vid flera tillfällen här i DN (Se exempelvis 4/11–05, 29/12–04, 15/12–01). Låt mig ta några av uppgifterna igen. I kriminologens Mikael Ryings rapport om dödligt våld mot kvinnor ser vi att 80 procent av männen i det studerade materialet är psykiskt sjuka eller störda. Nästan hälften är antingen arbetslösa, beredskapsarbetande eller förtidspensionerade. 60 procent är registrerade för tidigare brottslighet. Invandrare är överrepresenterade, men infödda dominerar i absoluta tal.
Om vi nu ska försöka komma till rätta med grov brottslighet, varför då inte gå direkt på den grövsta parametern – den faktor där sambandet mellan individuella förutsättningar och brottslighet är som allra störst. Och då hamnar vi varken i gruppen muslimer, invandrare, missbrukare, arbetslösa eller psykiskt sjuka. Då hamnar vi i gruppen män.
Det är män som i hög grad kör rattfulla, som dödar i trafiken och som dödar hemma. Det är män som slår ihjäl sina fruar och barn, och väldigt sällan tvärtom. Det är män som hukar i busken och väntar på någon joggare att våldta och det är män som också våldtar hemma. Det är män som i rånarluvor och med laddade gevär rånar banker och värdetransportdepåer. Det är i hög grad män som fifflar med kvitton i stort och smått – från den pågående mutskandalen i Göteborg till de förslagna männen bakom Trustorhärvan. Och det är män som nästan uteslutande skakar galler i våra fängelser som kvinnorna förstås får vara med att betala.
Så om nu brottslighet är viktigt, varför inte en utredning på temat: Vad kostar en man? Och kom nu inte med invändningen att män behövs för reproduktionen, för sett till det skulle vi klara oss fint med riktigt kalla frysar och en reglerad manstillströmning. Vi behöver kanske inte skicka i väg dem som redan finns, men med modern IVF-teknik kan vi ju se till att vi inte får fler än vi kan ta hand om.
Eller hur det nu än är Sverigedemokraterna med sin kollektivistiska syn på människor brukar formulera sina lösningar.