I helsidesannonser i socialdemokratins partitidningar uppmanas nu medlemmarna fästa en röd knapp med texten "Vi kommer igen" på rockslaget. "Vi slutar inte brinna . . . vi vet att våra idéer bär, att de är tidlösa", försäkrar partiledningen.
I debattinläggen om behovet av politisk förnyelse återkommer snarlika formuleringar, vanligen som krav på en tydligare förankring i partiets grundläggande värderingar. "Det gäller att hitta en argumentation där ideologin är det som styr", skrev exempelvis Nina Blomberg i senaste numret av Aktuellt i politiken.
Javisst, men hur ska den i så fall utformas? Med ideologin som rättesnöre är det lika lätt att upprätta önskelistor på vad som måste göras - fixa jobb, ta bort sjukvårdsköer, förbättra omsorgen, stärka solidariteten, öka människors frihet - som att undvika varje som helst antydan om hur allt detta goda ska genomföras i praktiken. Den politiska debatten vimlar följaktligen av "vad" men är desto fattigare på "hur".
I socialdemokratins fall beror det på att partiledningen hellre genomfört kursändringar i regeringsställning än lämnat fältet fritt för diskussion i opposition. Inför årets val förutskickade regeringen en översyn av både socialförsäkringarna och skattesystemet, men varken Göran Persson själv eller något annat statsråd sade ens ett pip om vilka förändringar de såg som önskvärda. De kritiserade alliansens förslag till reformer i valrörelsen och mörkade sina egna.
Ett annat exempel är den starkt oeniga utredning om lättnader i regelverket för invandrad arbetskraft som lämnas först nästa vecka trots att den legat klar sedan länge. Här vill (s), (v) och (fp) lägga beslutsrätten i varje enskilt fall hos facket och Ams och övriga partier hos arbetsgivaren, men varken alliansen eller socialdemokraterna tog upp denna utpräglat ideologiska fråga till debatt i valrörelsen. Alliansen avstod från att söka enighet, rimligen för att socialdemokratin avstod från att exploatera oenigheten och att framhäva sin egen linje.
I personfrågor har också partierna och deras ledande företrädare blivit allt mer självsvåldiga när valet väl stökats undan. I Stockholm vill Kristina Axén Olin rekrytera Ulf Kristersson som borgarråd trots att han är moderat kommunalråd i Strängnäs och också toppade partiets lista i årets val. I Sundbyberg förlorade socialdemokraterna makten efter 87 år, men den moderate ledaren Kristoffer Tamson föredrog ett jobb i regeringskansliet framför uppdraget som kommunstyrelsens ordförande.
Den förre moderatledaren Ulf Adelsohn har i stället valt prinsessan-på-ärten-modellen: om han inte enhälligt väljs till ordförande för stadsfullmäktige lämnar han sitt valda uppdrag som ledamot. "Jag tänker inte bli någon back-bencher", säger han. Men väljarna som valde honom då?
Socialdemokraterna gjorde samma sak när de i går fockade Annika Billström och utsåg förra statsrådet Carin Jämtin till partiets ledande företrädare i Stockholm. Jämtin stod inte på någon lista i kommunalvalet, hon säger i stället nej tack till uppdraget som nyvald riksdagsledamot och ja tack till jobbet som borgarråd. Valet struntar hon i, det nya erbjudna jobbet beskriver hon som roligare än det som hon valdes till.
Vad väljarna vill och partierna bestämmer är två olika saker. Att valet efterföljs av huggsexor om politiska jobb framgår också av de socialdemokratiska partiorganisationernas nomineringar till styrelser och nämnder i Stockholm: det fackliga utskottet förde fram fackliga företrädare, SSU föredrog yngre ledamöter, S-kvinnorna satsade på kvinnor och invandrarutskottet valde främst kandidater med invandrarbakgrund.
I de invandrartäta kommunerna har påfallande många kryssats fram, exempelvis den kurdättade Serkan Köse (s) i Botkyrka. I partiets tidning pekar han på sin egen bakgrund som förklaring: "Man flörtar med sina grupper i första hand", säger han.
Att familj, släkt, klan och etnisk tillhörighet skulle mobiliseras som vapen i kampen om väljarnas röster var knappast avsikten med kryssreformen, men verkligheten tar sina egna vägar. Politik är ett jobb, valen ett medel bland andra att ta sig framåt och uppåt.
Mot den bakgrunden är det knappast förvånande att de nya statsråden Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò hukar bakom skenheliga personliga förklaringar i stället för att försvara sina svarta betalningar och obetalda TV-licenser som medvetna politiska handlingar. Civil olydnad är ingen skam om man är beredd att ta konsekvenserna, ej heller att ändra åsikt om vilka metoder som ska användas i kampen för att hushållstjänster ska bli avdragsgilla och mot att en faktisk skatt förklätts till TV-licens. Det är bättre att politiker tar strid för sina politiska åsikter än att de kryper bakom personliga tillkortakommanden.