Det mesta som Aftonbladet säger om Socialdemokraterna är okontroversiellt för dem som betraktar partiet på avstånd. Att Mona Sahlins havererade rödgröna projekt drog med sig Socialdemokraterna i fallet är lika uppenbart som att Sahlin själv inte längre är någon röstmagnet. Starten på partiets tioprocentiga ras i opinionen, från 40 till 30 procent, kan dateras till hösten 2008 då den rödgröna koalitionen sattes i sjön.
Kombinerat med den internationella finansiella oron, som framkallade en efterfrågan på politiskt ansvarstagande, var det som upplagt för rödgröna svårigheter. Ju djupare finanskrisen sjönk in i väljarnas medvetande, desto mer tilltog skepsisen mot en tänkt regering med ett ekonomiskt lättsinnigt parti (Vänsterpartiet) och ett annat som uppfattas som tillväxt- och industrifientligt (Miljöpartiet).
Denna skepsis delas av många socialdemokrater.
En av dem, som har lång regeringserfarenhet, berättar att han under den gångna valrörelsen aldrig talade om den rödgröna politiken på möten runt om i landet, trots påbud från partiexpeditionen i Stockholm. I stället betonade han det socialdemokratiska budskapet, vilket ledde till att han här och där fick en ”extra applåd” av tacksamma lokala partiarbetare som kände distans till MP och V.
Aftonbladets ledarsida är alltså inte ensam om sin problemanalys. Men när man formulerar kritiken så öppet och tydligt är det mer än ett konstaterande av det självklara. Det blir en signal om att det nu är legitimt för de egna att säga samma sak som den stora S-tidningen, särskilt när Socialdemokraterna efter valet närmat sig 25 procent i opinionsmätningarna och mer och mer fått drag av sina krisande europeiska systerpartier.
I andra organisationer brukar liknande räfst och rättarting sluta med den högste ansvariges avgång.
Problemet för Socialdemokraterna är att det saknas en given efterträdare till Mona Sahlin, trots att S som landets största parti borde ha kunnat fostra en ny generation ledare. Att det inte skett är i sig ett symtom på krisen och en påminnelse om att söndringen inleddes långt innan Mona Sahlin blev ordförande.
Som statsminister lyckades Göran Persson hålla ordning och reda i statens finanser, men han misslyckades med att förhindra eroderingen av den egna organisationen och därmed basen för det unikt långa maktinnehavet.
När socialdemokrater säger att de inte längre ”känner igen sig”, då tänker de i första hand inte på vilsenheten i oppositionskorridorerna utan på att den traditionella arbetarrörelsen – den som fått människor att engagera sig för partiet – bytt karaktär. Den demokratiska massrörelsens tid är förbi.
Så här skulle en äldre socialdemokrat kunna beskriva scenförändringen för de fåtaliga ungdomar som numera går med i SSU: Konsum är inte längre den kooperativa butiken med lokala butiksråd, Folkets hus är privatiserat, kommunaliserat eller nedlagt, A-pressen finns inte kvar, bokförlag och filmbolag är avlövade eller avvecklade och bostadskooperationen riktar sig inte längre till människor med små inkomster.
Parallellt med denna utveckling har LO genomgått en historisk försvagning. De senaste fem åren har LO-förbunden förlorat en kvarts miljon medlemmar, vilket medfört ett tungt ekonomiskt avbräck för hela organisationen. Självfallet har det fått återverkningar också på S.
Till detta kommer strukturella förändringar av Sverige som ytterligare sätter press på Socialdemokraterna. Den utmaning som partiet kanske har svårast att hantera är den förändrade väljargeografin. Bara under det senaste decenniet har befolkningen i Stockholms län ökat med 200.000, och flyttströmmarna från glesbygden tycks hålla i sig.
Det påverkar värderingar och attityder, inte minst eftersom invånare i tillväxtområden har andra förväntningar på politiken än svenskar på landsorten. Den urbana medelklassen är generellt mer öppen för individuella lösningar, privata alternativ och lägre skatter.
I det senaste riksdagsvalet försökte Socialdemokraterna charma dessa väljare med förra biståndsministern Carin Jämtin och löften om butlers i tunnelbanan. Det gick åt pipsvängen – i Stockholms stad backade partiet till rekordlåga 20,9 procent.
Att avbryta det rödgröna samarbetet och byta ut Mona Sahlin är inte det svåra för Socialdemokraterna. Det svåra blir att återskapa ett parti som har kraften, idéerna och människorna att på allvar utmana de nya Moderaterna. Att formulera en attraktiv vision som kan vinna tillbaka de väljare som lockats av alliansens skolpolitik, arbetslinje och skattelättnader. Att förändras i takt med det samhälle man lever i, precis som när S på 1950-talet breddade sin väljarbas och talade om löntagare i stället för arbetare.
På sikt skulle en omorienterad socialdemokrati kunna bli en intressant samarbetspartner för mittenpartierna när dessa fått nog av Moderaternas högmod.
Men det förutsätter att August Palms klassiska fråga först besvaras: Vad vilja Socialdemokraterna?