Angela Merkels Tyskland eftersträvar inte hegemoni.
När Berlin hårdnackat insisterar på budgetdisciplin handlar det om europeisk anpassning till de spelregler som gäller i en globaliserad värld.
Efter att Hitler besegrats har vi européer stått inför tre stora utmaningar: att efter 1945 bygga upp Europa igen, att efter kommunismens fall bygga samman det igen, och att i dag försöka säkra en plats för detta Europa i världen igen.
Alla tre uppgifterna har på det ena eller andra sättet med Tyskland att göra. Vad vi än tycker om saken är de flesta andra av oss i sammanhanget inte mer än statister. Under drygt hundra år har vår historia handlat om hur Tyskland ska finna sin roll i Europa och hur vi andra européer ska förhålla oss till den.
Vad vill Europas största och på de allra flesta områden mäktigaste nation? Och vad innebär det för oss?
Tyskland har ofta fungerat som kraftkälla och inspiratör, men också som oroshärd och nära nog förstört Europa för gott. Det senaste stora kriget slutade med katastrof även för Tyskland. Det europeiska projektet efter 1945 handlade till inte ringa del om att bygga upp landet igen, medan länder som Frankrike och Storbritannien vid en jämförelse – detta sagt med all respekt – kom undan med skråmor. Ett halvsekel senare är Tyskland inte bara återuppbyggt utan dessutom så rikt att det genom en intern kraftansträngning kunnat ta hand om även sin östra del, vanskött under alla år av kommunism.
Ty även uppgiften att efter kommunismens fall bygga samman Europa igen handlade först och främst om att på nytt ta itu med den tyska frågan. Som Tysklands delning var själva grundbulten i järnridåns Europa var landets återförening en ovillkorlig förutsättning för att avveckla ett politiskt system oförenligt med den (väst-)europeiska symbios mellan marknadsekonomi och parlamentarisk demokrati som vårt moderna samhälle vilar på (för övrigt en avveckling där andra, nationer och enskilda, gjorde långt större insatser än tyskarna).
Tysklands återförening 1990 var mer kontroversiell än landets återuppbyggnad efter 1945. Det är en tankeväckande och ironisk paradox att ledande utomeuropeiska stater – som USA (George Bush senior) och vad som då ännu var Sovjetunionen (Michail Gorbatjov) – var långt mer positivt inställda än två europeiska som Frankrike (Francois Mitterrand) och Storbritannien (Margaret Thatcher), två stater som tillsammans med Tyskland dominerar den Europeiska union där som bekant varken ryssar eller amerikaner är medlemmar.
Euron, den gemensamma valutan, tvingade Paris fram i ett försök att bromsa, alternativt åka snålskjuts på Tyskland, men i grunden en reflex av djup misstro och kanske till och med rädsla.
Dagens kris för euron kan förstås tolkas som uttryck för tysk hegemonisträvan och andra europeiska staters ansträngningar att värja sig. Men jag tror att det vore en mycket provinsiell tolkning. Fru Merkels Tyskland är inte kejsarens eller den österrikiske korpralens. När Berlin hårdnackat insisterar på sparande, på budgetdisciplin och investeringar i stället för konsumtion, handlar det om europeisk anpassning till de spelregler som gäller i en globaliserad värld, spelregler som tyskarna inte har något som helst inflytande över. Däremot inte längre om ett tyskt Europa.
Tyskland, till alldeles nyligen världens största exportland, är fast beslutet att anpassa sig till en sådan ny värld. Och skulle denna anpassning misslyckas – ett misslyckande liktydigt med att euron försvinner – vore vår del av världen dömd till förnöjsam obetydlighet, ett mysigt äldreboende under ytterligare något decennium i vad som fortfarande är någorlunda bemedlade samhällen.
Men detta bara i bästa fall: i sämsta kommer vi att dömas till nya lokla konflikter i protektionismens, den ekonomiska egoismens och de nationella fördomarnas tecken. Och allra mest sannolikt är en blandning av detta bästa och sämsta.
Detta är vad eurons kris egentligen handlar om. Men Tyskland har, något yrvaket, upptäckt att man som Europas Gulliver av alla de andra små eurostaterna fjättrats i bojor som man inte på egen hand kan befria sig ur. Ensam skulle också en europeisk jätte som Tyskland vara alldeles för liten i en globaliserad värld; för oss européer tycks därför ”en för alla, alla för en” gälla.
I denna vår tids stora europeiska utmaning har Tyskland dessutom hunnit upptäcka hur isolerat landet är. Resten av Europa har fortsatt ungefär som förut, knappt ens noterat hur världen förändrats och hur denna förändring med nödvändighet kommer att drab- ba också dem. Resultatet är för Europa oroande. Förutom just Tyskland finns där knappast något annat land som är redo för framtidens globaliserade värld. Alla de andra verkar ha blivit kvar på stranden medan därute under horisonten tsunamin redan är på väg in.
Möjligen med det lilla Sverige som undantag.
Ty precis som i Tyskland har Sverige i tid tagit itu med att bygga om välfärdsstaten och försöka förbättra sin internationella konkurrenskraft, också när det politiska priset varit högt och det svidit i medborgarnas skinn. Tyskland gjorde detta i socialdemokratisk regi under några karga reformår i början av seklet; också dagens konservativa regering erkänner faktum och Merkel har personligen och offentligt tackat föregångaren Gerhard Schröder för att han ”med mod och beslutsamhet” tog sig an utmaningen.
Det är generöst och nobelt gjort av en politiker. Men rätt bör vara rätt. Regeringen Reinfeldt har säkert skött sig bra, men förarbetet gjordes under Göran Persson. Möjligt är förstås att jag misstar mig – men jag kan inte minnas att Reinfeldt tackat honom för det.