Bilden av läget i Östeuropa är oroande entydig. Det enda som finns är skulder och stödet för demokratin faller.
Länge har det varit bedrägligt tyst om Östeuropa när EU:s, eurons och Europas kris diskuteras. Egentligen är det märkligt eftersom länderna i öst är de verkliga kusinerna från landet. Både ekonomin och den nya demokratiska ordningen är bräckliga konstruktioner. Allt är visserligen mycket bättre än det brukade vara under kommunismen, men inte tillräckligt bra, i dag dessutom mycket sämre än det var i går.
Och sämre än på annat håll i Europa kan man tillägga. Det gäller också vid en jämförelse med Sydeuropa. Där räknar vi in den ena bankrutta staten efter den andra men kan ändå känna lättnad – eller är det avund? – över att medborgarna har en hel del pengar undanstoppade i madrassen, inte är utan besparingar som en svensk eller tysk, eller som var och varannan ungdom i Stockholm tvingas starta livet med någon miljon i skuld till banken för att få tak över huvudet.
Och läget i Östeuropa?
Bilden är tyvärr oroande entydig: ingen där, varken staten eller den enskilde medborgaren, har pengar. Det enda som finns är skulder. Undantaget är ett ytterst tunt skikt som arrogant visar upp sin brackiga livsstil, nästan alltid tillkommen genom ljusskygga affärer eller ren kriminalitet.
Också när krisen utlöstes hösten 2008 var det ganska tyst om Östeuropa. Till en början uppfattade östeuropéerna krisen som något som inte angick dem. Mycket snart visade det sig i en globaliserad värld vara ett misstag. Men östeuropéerna tog den ändå med större ro än syd- eller västeuropéer, vana som de är sedan decennier att leva i ett slags permanent kris som vardagligt tillstånd. Men när krisen nu kommit tillbaka på andra varvet visar det sig att ett sådant immunförsvar har enbart begränsad effekt. Och värre än så – att brandväggen mellan ekonomi och demokrati är förskräckande tunn. Bank -, finans- och skuldkris hotar helt enkelt att växa ut till en social kris som vi känner igen den från trettiotalet.
De senaste dagarna har kravaller brutit ut i flera rumänska städer som protest mot en planerad hälsovårdsreform (läs: mot att staten inte längre har råd med hälsovård). Men på gatan och barrikaderna säkras knappast tillgången på mediciner, snarare är det demokratin som hotas. I Ungern mobiliserade Viktor Orbán länge just gatan mot parlamentet tills han med kvalificerad majoritet kunde dra in i det igen för att ostörd och generalstabsmässigt börja avveckla demokratin med hjälp av statsmaktens verktygslåda; i dagsläget är inte demokratisk restaurering utan ren fascism det mer sannolika alternativet till vad Orbán håller på med.
Utvecklingen i Ungern är särskilt oroande eftersom det handlar om populism i ett långt framskridet stadium: introducerad ovanifrån, modern, långsiktig, systematiskt beslutsam och hittills med ett brett folkligt stöd, därför inte lik en öppet repressiv stenåldersregim som den i Vitryssland. Oundvikligen har så Orbáns Ungern hamnat på kollisionskurs med den europeiska union man redan är en del av. Dessvärre kan hans regim redan i morgon komma att fungera som förebild för andra krisdrabbade östeuropeiska stater.
I Kroatien befarar den nyvalda, Europavänliga regeringen att kroaterna nu på söndag i en bindande folkomröstning kan komma att säga nej till medlemskap i EU. Det vore en katastrof och inte bara för Kroatien. De som inte vill vara med är nationalister som hävdar att kroaternas ära och nationella suveränitet kränks av Europa. Allvarligare är att många ungdomar, de flesta studenter, gör gemensam sak med dem utan att själva nödvändigtvis vara nationalister. Deras protest, närd av den ekonomiska krisen, riktar sig mot den politiska klassen som sådan: mot allt den föreslår och står för, i sista hand därför också mot själva det demokratiska systemet.
När muren föll fanns kritiska röster som menade att det bara var bananer östtyskar och andra östeuropéer ville ha. Inte demokrati; den var alltför abstrakt och virtuell för att vara efterfrågad. Ja, kanske ville man ha frihet, men då uppfattad som att få göra som man ville och som rätten att få kräva bananer. Ett liv utan kommunism uppfattade östeuropéerna som att få utan att ge, som rättigheter utan förpliktelser.
Detta var en cynisk kritik. Fast inte helt utan en kärna av sanning. Ett “normalt liv” – som det då kallades i Östeuropa – förknippades huvudsakligen med just materiella ting, med en levnadsstandard som sällan innefattade mindre handgripliga kvaliteter och ännu mindre själva den levande, praktiska demokratin. De som från öst återvände till Europa gjorde det med utsträckt hand, var mer tärande än närande.
Så har det till stor del förblivit. Det kan vara svårt att peka på östs specifika bidrag till det europeiska samarbetet. Möjligen är Polen ett undantag som åtminstone bidrar med pep talk, en bombastisk retorik till Europas förmån. Vackert så. Men äta kan man den inte.
När brödet på många håll i öst blir allt magrare görs Europa och demokratin direkt ansvariga. Detta visar opinionsundersökningar och statistik; i hela Östeuropa faller stödet för demokratin. Det är väl numera bara amerikaner som tror att någonting som demokrati kan införas genom en snabbkurs, per dekret och med litet god vilja. I Östeuropa har den ungefär tjugo år på nacken. Det kan komma att visa sig vara en alltför kort tid när det gäller att slå vakt om den i oroliga tider.