”Världsvaluta”. Det var det sista ordet från Gustav Cassels dödsbädd. Året var 1945. Cassel hade en enastående karriär bakom sig. Under 1920-talet var den svenske professorn en berömdhet vid de konferenser som sökte bringa reda i världens finanser efter första världskrigets härjningar. Under 1930-talet såg han sin dröm om en liberal ordning i världens affärer krossas av den djupa ekonomiska krisen.
Depressionen drev nämligen fram en trångsynt ekonomisk nationalism i form av valutakrig, tullar och handelshinder, som regel för att försvara fasta men orimliga växelkurser. Denna politik bidrog i sin tur till den katastrofala nedgången.
När Cassel ser tillbaka på 1930-talet i sina memoarer är anslaget dystert: ”Vart man ser, endast ödeläggelse!”
Kommer dagens globala kris såsom 1930-talets att leda till nya valutakrig? Finns det skäl att gripas av Cassels pessimism? Och vilken blir världsvalutan i framtiden: dollarn, euron eller yuanen? För att få svar på frågorna kan vi gå tillbaka till Cassels dödsår. Då föddes det valutasystem, det så kallade Bretton Woods-systemet, som upphöjde dollarn till den enda världsvalutan.
Tidigare fungerade också pundet, francen och marken som reservvalutor, det vill säga som internationella betalningsmedel. Övriga länder knöt sina valutor till dollarn till en fast växelkurs. Sverige tog detta steg 1951.
Dollarns dominans fram till i dag var följden av USA:s unika ställning som ekonomisk, finansiell och militär stormakt. Den amerikanska ekonomin var den största. New York var det internationella finanscentrumet. Den mäktiga amerikanska militärapparaten backade upp dollarn. Länder under USA:s beskydd – som Japan, Sydkorea, Taiwan och de arabiska oljestaterna – höll sina valutareserver i dollar.
Nu är bilden annorlunda. Samtliga faktorer som gjorde dollarn till världsvaluta har försvagats. Dagens finanskris har avslöjat oroväckande brister i USA:s ekonomi och finansväsende.
Det är inte första gången dollarn är under press från omvärlden. Ett belysande exempel är oenigheten mellan USA och Europa i början av 1970-talet. Då vägrade västeuropeiska länder att följa den inflationsdrivande amerikanska penningpolitiken under Vietnamkriget. De gjorde sina valutor fria genom att överge den fasta dollarkursen. Därmed tog Bretton Woods, version I, slut.
Med tiden skapade Europa sin egen valuta, euron, med flytande dollarkurs. Den rörliga kursen bidrog till minskade spänningar över Atlanten. Euron blev en framgång. Den är i dag efter dollarn den främsta reservvalutan.
I dag står Kina inför en situation som liknar Europas för fyrtio år sedan. Kina har valt att hålla en fast men undervärderad växelkurs gentemot dollarn i ett valutasystem som beskrivits som Bretton Woods, version II. Den undervärderade kinesiska valutan är grundbulten i den kinesiska tillväxtstrategin. Den tillåter kinesisk export att fungera som motorn i Kinas hastiga omvandling.
USA accepterade länge Kinas valutapolitik, främst av det skälet att Kina placerade huvuddelen av sin enorma valutareserv i amerikanska statspapper. Därmed har de bägge länderna blivit låsta till varandra i en finansiell terrorbalans: Kina har behövt USA som marknad för sin export och USA har behövt Kina som finansiär av sina underskott – alltmedan de globala obalanserna obönhörligt cementerats.
Nu har dagens kris och hög arbetslöshet gjort slut på det amerikanska tålamodet med Kinas valutapolitik. USA hotar med tullar och extremt expansiv penningpolitik för att få fart på den inhemska ekonomin, pressa upp inflationen och därmed driva ner värdet på dollarn. Kina vill motverka ett dollarfall och skrämmer med restriktioner riktade mot USA.
Källan till striden om valutapolitiken är den traditionella: växelkursen är bestämd av staten – inte av marknaden. Så var fallet under 1930-talet och så är fallet i dag mellan USA och Kina.
Varaktig valutafred kan bara nås genom att Kina gör som Europa gjorde på 1970-talet: kopplar loss från dollarn och låter sin valuta flyta fritt. Valutamarknaderna kommer då att skriva upp priset på yuanen. Risken för valutakrig skulle försvinna. Ett sådant steg skulle förvisso tvinga fram smärtsamma, men nödvändiga, anpassningar inom bägge länder.
Men hur snabbt kan yuanen bli en världsvaluta med flytande växelkurs? Två centrala förutsättningar är redan uppfyllda. Kina är i dag en ekonomisk och militär stormakt. Kina saknar dock en nödvändig merit – nämligen ett finansiellt system, internationellt öppet och grundat på en stabil juridisk ordning. Den mur som hindrar ett inflöde av kapital måste rivas. Kina har dock börjat röra sig mot finansiell liberalisering. Färdriktningen är utstakad.
Prognoserna pekar på att Mittens rike blir världens största ekonomi inom överskådlig framtid. Ett sådant rike kommer mer eller mindre tvingas till självständig valuta med rörlig växelkurs. Därmed blir yuanen automatiskt en världsvaluta.
Vägen till friare växelkurser och kapitalflöden – den värld som Cassel drömde om – är farofylld. Men större flexibilitet i det internationella valutasystemet krävs för att undvika en ”ödeläggelse” i stil med 1930-talets. I denna nya värld kommer världsvalutor som den amerikanska, europeiska och kinesiska kunna leva i fredlig konkurrens och samexistens.