”Vi regerar vidare” , meddelade statsminister Göran Persson segervisst på valnatten 1998. Socialdemokraterna hade då gjort ett historiskt dåligt resultat och backat från 45,3 till 36,4 procent. Ett nytt parlamentariskt läge öppnade sig. Det skulle ha varit möjligt att bilda en alternativ mittenregering med Folkpartiet, Centern, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Men statsministerns initiativkraft trängde snabbt undan varje tanke på något annat än ett fortsatt socialdemokratiskt minoritetsstyre. Göran Persson agerade som en segrare och betraktades snart som en segrare.
Jämför detta med den borgerliga reaktionen på valvakan i söndags kväll. Trots att alliansen utökade sitt avstånd till det rödgröna blocket gav kommentarerna från partiledarna ett osäkert intryck. Vem var det egentligen som vann folkets stöd? Är inte detta – som nederlagsdrabbade Mona Sahlin snabbt påpekade – ett val utan vinnare?
I SVT:s morgonprogram dagen därpå deltog alliansens partisekreterare, uppenbart gripna av stundens defaitism. I soffan satt inte företrädare för ett segrande lag utan en grupp ledsna hundvalpar. Signalen till tv-tittarna var att de borgerliga råkat ut för ett nytt bakslag, som så många gånger förr.
Att Sverigedemokraterna tagit sig in i riksdagen är en olycka, som med rätta dämpar de borgerligas entusiasm, men varför ska detta parti göras större än sina 5,7 procent? Jämfört med 2006 har alliansen drygat ut sitt avstånd till det rödgröna blocket, från 2,1 till 5,7 procent.
Regeringen har på tvärs med det klassiska mönstret lyckats vinna nya väljare från oppositionen. I 15 av 19 val sedan 1948 har sittande regeringar förlorat mark till utmanarna, men det skedde alltså inte den här gången. Moderaterna blev i stället jämnstora med Socialdemokraterna, vilket är en historisk bedrift. Valet 2010 blev en ny katastrof för S.
Sverigedemokraternas framgångar är en otäck verklighet, som alla måste förhålla sig till. Men det är inte SD:s uppgång som förändrat styrkeförhållandena mellan blocken. SVT:s vallokalsundersökning visar att alliansen och de rödgröna förlorat ungefär lika mycket till SD.
Att de borgerliga gått fram beror på att de vunnit över väljare från vänstersidan, trots oppositionens envetna kritik av arbetslinjen, skattepolitiken och hanteringen av finanskrisen. Regeringens politiska legitimitet har därmed stärkts. De som förlorat stöd är de rödgröna.
Om någon förutspått detta för två år sedan hade personen inte blivit tagen på allvar.
Men allianspartierna tycks inte ha insett sin egen framgång, utan agerar som om det var dött lopp mellan blocken. De är fortfarande så vana vid att Socialdemokraterna nästan alltid regerar i minoritet, att de inte uppfattat vart valvinden blåst. Risken är att alliansen drar ned det allmänna stämningsläget och att väljarna snart blir lika förvirrade som de borgerliga.
Sverige måste regeras, och det alternativ som fått 49,3 procent av rösterna har ett starkt demokratiskt mandat att ta ledningen. Det är inte konstigare än att Socialdemokraterna i decennier regerade i minoritet, med passivt stöd från kommunister som stod nära Moskva. I sina dagböcker beskriver den tidigare statsministern Tage Erlander (S) detta som en obehaglig men oundviklig realitet: ”Hur man än vrider och vänder, är det demoraliserande att en så liten grupp som kommunisterna utgör, ska kunna bestämma över hur landet regeras. Och därtill kommunisterna.” (Tage Erlanders dagbok 2/12.1959).
Ingen kan ta ifrån Sverigedemokraterna deras 5,7 procent. Men de andra kan förhindra att ett så litet parti ges något inflytande över politiken. Om Sverige inte ska hamna i en dansk situation, där ett främlingsfientligt parti befinner sig nära regeringsmakten, måste det största blocket få en rimlig chans att utöva regeringsmakten.
Ett första steg är att de borgerliga inser att deras allians gått stärkt ur valet, och att det är statsminister Fredrik Reinfeldt som måste ange kursen.