Läsare av valmanifest kan få för sig att småföretagare är politikernas bästa polare. Det ska satsas, lyftas och underlättas så det står härliga till. Konkreta löften är det dock extra klent med i år, när finanskrisen gör att välfärd och statskassa måste räddas i första hand.
Sverige är också av hävd storföretagens paradis. Här finns en lägre andel företagare än i liknande länder, och svenska drömmar handlar oftare om att vara anställd än företagare. Socialdemokratiska regeringar har under decennier anat en skattefuskare i varje entreprenör.
Enligt Tillväxtverket hade Sverige drygt 700.000 företag i slutet av 2007.
99 procent hade färre än 50 anställda. Lågkonjunkturen torde ha begravt en hel del firmor. Men det är i småföretag de flesta tror att framtidens jobb ska komma.
I valrörelsen talas det ganska tyst om den saken.
Vid maktskiftet 2006 hade den borgerliga alliansens arbetslinje tre delar. Det skulle löna sig bättre att jobba. Men det skulle också bli billigare att anställa och företagsklimatet skulle bli varmare.
Åtskilligt har hänt. Enligt regeringens siffror har företagsbeskattningen minskat med 50 miljarder kronor, men då ingår jobbskatteavdraget som även företagare har nytta av.
Arbetsgivaravgifterna har sänkts, dels generellt med 1 procentenhet, dels riktat för exempelvis ungdomar och äldre. Rutavdrag och vårdval har gett nya tjänsteföretag. Förmögenhetsskatten har skrotats, vilket ger större tillgång till riskkapital.
På andra områden har det väl gått sådär. Regeringen har ändrat i 3:12-reglerna, men målet att minska företagens regelbörda med en fjärdedel är långt borta. När bolagsskatten sänktes, höjdes andra företagsskatter i stället. Och när revisionsplikten avskaffades visade rege-ringen samma misstro mot företagarnas ärlighet som forna S-ministrar. Värnskatten har evighetsstatus.
Företagarorganisationerna har klagat bittert, både över ett skattetryck som de anser utklassar EU-snittet och över alliansens ovilja att rensa i arbetsrätt och ingångslöner.
Urban Bäckström, vd i Svenskt Näringsliv, pekade ut finansminister Anders Borg (M) som populist. Borg kallade företagarna ett särintresse bland andra. Fast Bäckström kom nyligen i Dagens Industri ändå fram till att ”alliansens valmanifest är bra”.
Vad det bygger på är lite oklart. ”Bred utredning av företagsbeskattningen” och ”dynamiskt näringslivsklimat” vill alliansen ha, men inte lägger den mycket krut på att gulla med företagare.
Bäckström fruktar alternativet. Utan tvekan vill de rödgröna partierna ha ”mer forskning, mer riskkapital och bättre villkor för småföretag”. Det låter fint. Men särskilt handfast blir inte heller det rödgröna manifestet.
De lovar allmänt att sänka sociala avgifter för småföretag, vilket väl handlar om att återställa den reducering som fanns fram till 2006. Men i gengäld kommer åtskilliga skattehöjningar, ökade arbetsgivaravgifter för unga, avskaffat rutavdrag, ”stärkt” arbetsrätt, fler hinder för bemanningsföretag och inskränkningar för entreprenörer i skolan och vården. Och Vänsterpartiet gillar ju egentligen inte privata företag alls.
I båda manifesten är det som om satsningar på företagande alltid bara kostar pengar. Att fler företag skulle generera tillväxt som i sin tur skapar nya resurser verkar ingen lita på.
Riksrevisionen brukar såga sänkningar av arbetsgivaravgifter, både socialdemokratiska och borgerliga, för att pengarna spiller över i löner och vinster i stället för sysselsättning. Fast höjda sociala avgifter ger ju knappast fler ungdomar jobb. Finns det då mer att göra för företagarna, eller en ny mix i politiken? Regeringens Globaliseringsråd, som lämnade sin slutrapport 2009, hade idéer som nu slumrar i någon byrålåda. Där finns förslag om kvalitet i forskning och skola, en genomgripande skattereform, en ökad tjänsteexport, mer flexibel arbetsrätt och möjligheter i klimatomställningen.
I vilket fall räcker det inte med att fler söker sig till arbetsmarknaden. Någon måste anställa dem också.