På onsdagsmorgonen lade finansminister Anders Borg fram sin vårbudget på riksdagens bord. Samtidigt toppade Svenska Dagbladet sin förstasida med citatrubriken: ”Regeringen har pengar men ingen politik.” Längre in i tidningen förstår man att det kritiska uttalandet inte kommer från den socialdemokratiska oppositionen. Det är en slutsats som redaktionen dragit redan innan finansministern hunnit presentera sin proposition.
De ord som SvD använder innehåller en del sanningar om alliansregeringen, men de säger också mycket om det politiska paradigm som fortfarande råder i Sverige.
Det finns en outtalad förväntan om att en svensk regering ständigt ska göra en massa saker, att den ska garnera varje budget med strössel av välfärdssatsningar, investeringar och handlingsplaner, att varje överskott som uppstår i statens kassa är ett bevis på oroväckande inaktivitet. Den som inte gör mycket blir klassad som passiv.
Problemet med detta perspektiv är att det dels förväxlar statens pengar med medborgarnas, dels grundar sig i föreställningen att politikens räckvidd hela tiden bör öka.
Det är inte en opartisk analys av det politiska läget, utan en ideologisk uppfattning om hur regerandet bör bedrivas.
En liberal tolkning av samma situation skulle kunna formuleras så här: Ja, det stämmer att Anders Borg till skillnad från nästan alla finansministrar i Europa har ett överskott i budgeten. Men det beror inte på att han själv genererat något välstånd utan på att skatteintäkterna trots finanskrisen är högre än statens kostnader.
Det som SvD tolkar som en brist på politik skulle lika gärna kunna ses som en överbeskattning av medborgarna.
En bärande tanke i regeringens vårbudget är att använda detta överskott till att sänka skatten för löntagare, pensionärer och företagare, så att människor får behålla en större andel av sin inkomst. Ett av världens högsta skattetryck ska sänkas ytterligare en bit.
Sett över något år handlar det inte om en stor förändring. Men om man lägger ihop regeringens fem jobbskatteavdrag sedan 2007 blir det en skattesänkning på nästan 2.000 kronor i månaden för merparten av alla som arbetar. Och om Fredrik Reinfeldt och Anders Borg får som de vill kommer regeringen att ta fler steg i samma riktning.
För dem som anser att mer politik alltid är att föredra framför mindre är detta naturligtvis uppåt väggarna. Och med samma ideologiska utgångspunkt är skattesänkningar per definition visionslösa och ett bakslag för folkstyret.
Men för oss som varken sätter likhetstecken mellan mer politik och mer demokrati eller betraktar de offentliga utgifterna i Sverige som skrämmande låga, är regeringens inställning ett sundhetstecken: att återbetala en del av medborgarnas pengar är välkommet, även om metoden kan diskuteras.
Det överskuggande problemet i Sverige är inte att politikens räckvidd är för kort.
Socialdemokraternas långa maktinnehav fick många att tro att politik är att ständigt vilja mer, när ett gott regeringsarbete i själva verket kan handla om att prioritera rätt saker och att hushålla med medborgarnas pengar; precis som Anders Borg gjorde under finanskrisen.
Bra politik kräver ibland mer resurser, men den kan lika gärna förutsätta att strukturer, regler och resultat påverkas åt rätt håll.
Den sanningen är lika giltig när problemen i tågtrafiken diskuteras som när krisen i den svenska skolan debatteras. Vad hjälper stora investeringar i ny infrastruktur, om förseningarna i järnvägstrafiken beror på att SJ sätter in för många dåligt underhållna tåg på populära sträckor? Och vem tror att skolans kris blir löst av nya skolmiljarder om problemen beror på sänkta krav, missriktade pedagogiska idéer och en systematisk brist på utvärdering och uppföljning? Om det är någon punkt där regeringen förtjänar kritik för visionslöshet, så är det för dess blinda fläckar inom den ekonomiska politiken.
Anders Borg skulle kunna göra mycket mer för att öka rörligheten på arbetsmarknaden, få konkurrensen i näringslivet att fungera bättre och öppna upp fler monopol för nyföretagande och entreprenörskap. Trots att sysselsättningen växer oväntat mycket är arbetslösheten bland unga och invandrare skandalöst hög.
Det är dessutom mycket märkligt att regeringen tre år efter finanskrisen inte kommit längre i arbetet med att förebygga kommande kriser. Ansvarsfördelningen mellan Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgälden är ännu oklar och riskerna för nya bubblor knappast mindre än tidigare. Ändå vill Anders Borg vagga in oss i tron att ett budgetöverskott på ett par procent kan skydda oss nästa gång det smäller.
Det lär också finansministern i Spanien ha trott.
Att åtgärda strukturfel i den svenska ekonomin behöver inte nödvändigtvis kosta mycket pengar, vilket finansdepartementets långtidsutredning visar i sin senaste rapport. Vad som i stället krävs är politiskt mod för att utmana både särintressen och egna föreställningar om vad som är populärt bland väljarna.
Det är något annat än att teckna in skattebetalarnas pengar för nya offentliga utgifter.