En sak glöms bort i debatten om konstnärer som sårar gudstroendes känslor: När religiösa dogmer och tabun utmanas är det sällan för att förnedra. Få konstnärer finner det tillräckligt spännande. Drivkraften är att påvisa de religiösa lärornas intellektuella grumlighet och förlamande rigiditet. Om de sedan gör det med humor och satir är det bara ett val av form.
Efter att Lars Vilks förra veckan med våld attackerades under sin föreläsning på Uppsala universitet liknar Peter Weiderud, ordförande för den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, Vilks vid pingstpastor Åke Green när denne för några år sedan med stöd i Bibeln kallade homosexuella för cancersvulst (www.newsmill.se). Båda har enligt Weiderud missbrukat sina friheter.
En pikant jämförelse med tanke på att Vilks genom sin religionskritik tar strid för homosexuellas rättigheter medan islamisterna har ett och annat gemensamt med Green i frågan.
Weiderud använder ordet tryckfrihetsfundamentalism om hållningen hos de publicister som inte tar avstånd från Vilks ”galenskaper” och ”stolligheter”. Den fundamentalismen är starkare än den kristna, skriver han. Av hans och snarlika utsagor kan man urskilja två skilda ideal för samhällskontraktet. Vänskapsidealet och friktionsidealet.
Vänner kan inte säga vad som helst till varandra och förvänta sig fortsatt vänskap. Man raljerar och ironiserar inte över varandras inställningar om man vill förbli vänner. Kritik framförs varsamt. Om en vän blir sårad hänvisar man inte till sin yttrandefrihet.
I blasfemistriderna brukar det sägas att bara för att man har rätt att säga något måste man inte säga det. Jag delar den synen i vänskap och vad gäller elakheterna mot enskilda i mobbningsmedier och på nätet. Man ska vara varsam rörande sådant människor inte kan hjälpa och som inte inkräktar på någons frihet. Man gör sig inte lustig över andras handikapp, tillkortakommanden och utseende.
Det är något helt annat än idésystem som styr människors och samhällens liv. Där måste friktionsidealet råda.
Peter Weiderud och många med honom antyder att det är hets mot en utsatt grupp att på det sätt man finner lämpligt ifrågasätta gruppens döda religiösa ledare. Hur tänker man då? Muhammed har en ofattbar postum politisk och existentiell makt. Det är den man vars dogmer ger upphov till att sinnet rinner över när Lars Vilks visar en filmsnutt med homosexuellt sex, skapad i protest mot det religiösa förtrycket av homosexuella. En sådan ledare och hans idéer ska givetvis noggrant och oavbrutet granskas och kritiseras.
I vänskapssamhället där ingen säger något sårande och allt sårande är ”galenskaper” borde tolerans vara en skymf. Det är för svagt! Man tolererar inte sina vänner, man bejakar och uppskattar dem. Yttrandefriheten blir i praktiken inte heller så central eftersom man av hänsyn avstår från att säga det som skadar och gör ont. Men den finns där ändå och är viktig när vännerna behöver kritisera sina makthavare, dock inte varandra.
Vänskap låter trevligt och friktion obehagligt. Men det är sken. Vänskap exkluderar, vänskap är alltid potentiellt hotad. Vänskapssamhällen där alla trivs ihop och känner gemenskap är vad nationalister och renhetsvurmare önskar sig. De vill ordna och rensa så att de som blir kvar inte bara ska tolerera och acceptera varandras egenheter och särdrag, utan också uppskatta och godkänna dem.
I vänskapssamhället tar någon på sig att freda svaga vänner som verkar hjälplösa. Någon kliver in i centrum och avgör vännernas styrka och vad deras åskådningar och känslor ska behöva utsättas för.
Friktionssamhället däremot tillhör ingen särskild, ingen är gäst och ingen är värd, alla är en smula främlingar i en oöverblickbar tillvaro. Ingen välkomnar någon annan till samhället då det i detta ligger ägaranspråk och förväntan att den välkomnade ska inordna sig i vänskapen. Där är inte lika ”varmt”, samhörigheten är mindre. Men idén att någon kan åka ur samhället är också otänkbar. Skillnaden i mentalitet liknar den som råder mellan storstad och by.
Nationalister vill göra sitt land till en stor varm by. När fienden är utkörd blir det trevligt igen. De aningslösa yttrandefrihetskritiker som inte tror att islam och muslimer tål det som kristendomen och kristna har fått tåla i århundraden förefaller ytligt sett stå på motsatt sida. Men även det är sken. Nationalisternas hyllningar till konstnärer som hädar islam är en tillfällig friktionsinställning i den stora kampen för ett framtida homogent vänskapssamhälle tömt på konflikt. Yttrandefrihetsstriderna används för att påminna om den lyckliga vänskap som urgröps av friktionssamhället. I deras fall genom pluralismen. I Weideruds genom bristen på hänsyn inom pluralismen.
Harry Schein uttryckte skillnaden mellan de två samhällsidealen med en klargörande lakonism: ”Jag vill inte vara allas broder.”