Ledare

Var god svälj

Kolumnen: Jenny Jewert om framtidens uthålliga jordbruk

Jag är avundsjuk på alla som häller upp ett glas ekologisk mjölk och blir alldeles varma i bröstet för att det känns rätt, fint och bra. Grönt är skönt-känslan är oslagbar. Har man en gång haft den, längtar man tillbaka. Men med åren samlar man på sig en och annan obekväm sanning – paradise lost, liksom – och verkligheten går inte längre lika enkelt att dela in i svart och vitt. Ont och gott.

Förr kunde olikhandlande få en syrlig, krav-märkt kommentar i kön till kassan. Nu har min betänketid framför hyllorna i matbutiken ökat. Blodsockerhalten sjunker, innan middagen komponerats. Man får passa sig. Att handla rätt är stort. Men att tänka fritt är större. Eller, hur var det nu?

Marit Paulsen har den senaste månaden satt i gång en välbehövlig debatt om maten. Att det är en aspirerande EU-parlamentariker som gör detta är naturligt eftersom mycket av villkoren för livsmedelsproduktionen bestäms i Bryssel. På måndag går denna matkämpe ännu en rond i ämnet, på Kungliga Skogs- och lantbruksakademien, där hon möter miljöpartisten och agronomen Åsa Domeij under rubriken ”Låt inte maten tysta mun”.

Får jag komma med en uppmaning inför tillställningen? Skotta igen skyttegravarna mellan ekologiskt och konventionellt. Fyll upp, jämna ut, traska över till varandra. Skaka hand. I klartext: skippa det pubertala tonläge som debatten om vår matproduktion har fastnat i.

Höga röster och smockor som hänger i luften fyllde möjligen sin funktion på sextio-, sjuttio- och åttiotalet. Då larmades om allvarliga saker. Kvicksilverbetat utsäde. DDT. Kadavermjöl. Antibiotika i fodret för att öka tillväxten hos djuren. Det gödslades och sprutades så det stod härliga till. Djurskyddet var inte så väl utvecklat. Då var det konventionella jordbruket en betydligt större miljöbov än i dag. Men det har hänt en hel del sedan dess. Det konventionella sättet att odla har blivit miljövänligare. Och det ekologiska lantbruket har blivit mer professionellt. I debatten fortsätter man dock att slåss mot väderkvarnar, från båda sidor. Det är ekofrälsarna mot industrijordbruket. Grönt mot grått, utan nyanser.

Och? Är det inte bra med en tydlig och polariserad debatt? Jo, om den inte vore så låst i gamla föreställningar. Om den andre. Faran är att vi försitter möjligheten att resonera oss fram till ett långsiktigt hållbart lantbruk eftersom konstruktiva mellanlägen förloras i ställningskriget.

Ekologiskt lantbruk och miljörörelsen kan ta åt sig äran av att ha knuffat den vanliga produktionen i en miljövänlig riktning. Det är en stor seger för både hälsa, djurskydd och miljö. Därmed inte sagt att de sitter inne med alla sanningar om hur våra åkrar bör nyttjas i dag och i framtiden. Ekologiskt lantbruk minskar exempelvis inte övergödningen och erbjuder ingen patentlösning på klimathotet. Dessutom har man en akilleshäl som varit lätt att dölja i tider av kött- och smörberg och innan bonden förväntades bli en stor leverantör av bioenergi. Skördarna blir avsevärt mindre. Varför skulle ekobönder annars behöva kompenseras med särskilda miljöstöd och högre priser?

Den obekväma sanningen är att om ekologiskt lantbruk tillämpades överallt skulle vi behöva vara ungefär hälften så många på jordklotet och nästan enbart äta vegetariskt. Tack vare Fritz Habers forskning – som för hundra år sedan lade grunden för framställning av handelsgödsel – kan åkern binda väldigt mycket mer solenergi. Energivinsten i den odlade grödan är många gånger större än energiförlusten vid tillverkningen av handelsgödsel.

En progressiv miljörörelse borde därför driva på för att handelsgödsel ska produceras med förnyelsebar energi, snarare än att kategoriskt säga nej till ett produktionsmedel som gör att vi kan föda världens befolkning. Visst ska allt organiskt avfall utnyttjas och baljväxter odlas för att fixera kväve. Saken är bara den: det räcker inte. Det gäller inte minst stora delar av den afrikanska kontinenten, som har magra jordar och låga skördar.

Vid ekologisk odling blir det mindre areal över för att producera bioenergi. Markens förmåga att binda kol minskar också, vilket inte är klimatsmart. Jordbruksminister Eskil Erlandsson och miljöminister Andreas Carlgren må vilja väl, men de kan inte förvänta sig kraftigt ökade bioenergiuttag från jordbruket och samtidigt ställa om mer mark till ekologisk produktion. Ekvationen går inte ihop.

Framtidens matproduktion behöver i stället para det bästa från konventionellt lantbruk med det bästa från ekologiskt. Det betyder hög produktivitet parad med god djuromsorg och en återhållsamhet vad gäller kemiska bekämpningsmedel. Det betyder ja till handelsgödsel och bra stallgödselhantering. Det betyder ja till genetiskt modifierade grödor och bevarande av gamla lantsorter. Det betyder nej till oacceptabla effekter på miljön, oavsett brukningsmetod.