Regeringen har lanserat en webbportal som ska tala om för svenska folket varför Sverige har stridande trupp i Afghanistan. Det är en professionell och till synes påkostad satsning med bitvis rörande berättelser om hoppfulla människor och hoppingivande verksamheter som de svenska soldaterna är utkommenderade för att beskydda och försvara. En berättelse handlar om den svenskfinansierade utbildningen av barnmorskor i ett land där en kvinna dör i barnsäng var trettionde minut. En annan om Qadria, åtta år, som får undervisning på teckenspråk i den skola för funktionshindrade som drivs av Svenska Afghanistankommittén i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan, det vill säga den stad där den svenska Isaf-styrkan är stationerad. ”Det är lätt att lära sig teckenspråket. Jag är bara nybörjare, men jag har lärt mig så pass mycket att jag kan ’säga’ allt jag vill till min lärare”, förklarar Qadria.

Man tillåts förstå att utan den internationella militära insatsen i allmänhet och den svenska i synnerhet skulle dessa människor och verksamheter vara dömda att duka under, vilket också är den statliga webbportalens första svar på frågan varför Sverige är i Afghanistan: ”Afghanistans befolkning är hårt prövad av krig, förtryck och fattigdom och den svenska bedömningen är att situationen skulle försämras avsevärt om det inte vore för världssamfundets närvaro.”

Jag noterar att detta uppges vara den svenska bedömningen av läget. Jag noterar också att den huvudsakligen icke-svenska bedömning som ligger till grund för att stridande militär är i Afghanistan får man leta sig fram till, liksom att Isaf opererar under Nato, liksom att den internationella insatsen i Afghanistan vilar på ursprungligen amerikanska politiska och militära överväganden som världssamfundet fann för gott att göra till sina i kölvattnet av den 11 september 2001 och det efterföljande kriget mot terrorn.

Bara som påminnelse, Isaf står för International security assistance force, och är namnet på den styrka vars ursprungliga mandat från FN:s säkerhetsråd var att under sex månader (!) upprätthålla säkerheten i Kabul med omnejd efter talibanregimens fall.

Sedan dess har det gått nio år.

I augusti 2003, några månader efter den USA-ledda invasionen av Irak omvandlades Isaf från en FN-ledd operation till en Natoledd, och ytterligare två månader senare vidgades Isafmandatet till att omfatta hela Afghanistan. Sedan dess har Isafstyrkorna undan för undan utökats och de militära operationerna tilltagit, liksom de militära och civila förlusterna. I december 2009 beslöt president Obama att skicka ytterligare 30  000 soldater till Afghanistan utifrån den amerikanska bedömningen att kriget därmed skulle kunna ”vinnas” inom 18 månader, det vill säga sommaren 2011.

Någon sådan bedömning gör ingen längre, vare sig i USA eller Sverige.

Vem som har gjort den svenska bedömningen att undan för undan utöka och förlänga den svenska militära insatsen i Afghanistan förblir oklart. Formellt är det naturligtvis regeringen och riksdagen som fattat besluten men i praktiken är det uppenbart att de svenska besluten i den här frågan grundat sig på internationella resolutioner som i sin tur grundat sig på följderna av huvudsakligen amerikanska bedömningar och beslut. I praktiken blir det därför också så att det i dag mest handfasta uttrycket för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik, de svenska insatsstyrkorna i Afghanistan, har det minst handfasta underlaget i självständiga svenska politiska bedömningar.

Byter USA bedömning i morgon, gör nog Sverige det också.

Och kanske är det så det måste vara i en värld där det som skulle kunna kallas ett svenskt säkerhetsintresse har blivit oupplösligt förbundet med säkerheten för den globala ordning som vi har gjort oss alltmer beroende av. På kort tid har Sverige i alla händelser bytt försvarspolitik och hotbild och i princip också världsbild, utan att det riktigt framgått att det är en politik som vi inte längre formulerar själva. Vår fortsatta militära alliansfrihet till trots vilar vår nationella säkerhet allt mindre på nationella bedömningar och beslut.

Problemet är bara att det i svensk politik oftast framställs som om den fortfarande gör det. Den europeiska nationalstatens mest seglivade föreställning är att den kan och måste ha en egen utrikes- och försvarspolitik för att värna sin säkerhet. De svenska utrikes- och försvarsdepartementen kommer förmodligen att finnas kvar långt efter att de förlorat sin politiska betydelse eftersom de ytterst symboliserar nationalstatens existensberättigande. Vad vore en stat utan arméer och ambassader? Sveriges utrikesminister Carl Bildt befinner sig på ständig jakt världen över efter en utrikespolitik att bedriva.

Dilemmat lär accentueras när EU nu får sin egen ”utrikestjänst”, EEAS, European external action service, med sina egna ambassadörer och ambassader och en stab på över femtusen personer som är tänkta att företräda en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik.

Jag hoppas den svenska bedömningen då blir att det är en sådan politik som ska ge svaret på frågan varför vi är i Afghanistan – om det nu är där vi ska vara.