Nästa vecka kommer Naturvårdsverket att fatta ett historiskt beslut. Mellan tjugo och fyrtio vargar ska få skjutas under januari och februari. Hur fördelningen ska se ut mellan olika län är ännu inte fastslaget, eller om det är vissa flockar eller ett visst antal individer inom en region som ska skjutas.
Klart är dock att de vargar som nyligen har invandrat från Finland ska undantas från jakten, liksom sändarförsedda vargar. Den genetiska mångfalden och forskningen ska inte behöva stryka på foten.
Nu är det upp till bevis för jägarkåren. Kan de ro denna jakt i land på ett etiskt och korrekt sätt? En överskjutning eller dödande av fel djur äventyrar hela omläggningen av politiken mot större lokalt inflytande och tillåtelse av licensjakt.
Jägarna och deras organisationer har också ett stort ansvar att eliminera den illegala jakten, som forskarna bedömer motsvarar minst femton procent eller cirka tjugo vargar per år. Jakt är en social aktivitet och både Jägareförbundet och jaktkamrater måste ta ansvar för att sätta ett större tryck på de rötägg som bryter mot lagen.
Det måste dessutom vara tydligt från myndigheternas sida att förekomsten av tjuvjakt kommer att rendera minskad tilldelning av den legala. All tjuvjakt kommer självfallet inte att upphöra, men en tydlig minskning krävs för att den nya rovdjurspolitiken ska ha någon som helst chans att vinna i legitimitet hos miljörörelsen.
Enligt björnforskare har den illegala jakten på björn i Mellansverige minskat samtidigt som licensjakten på björn ökat, vilket väcker förhoppningar.
Utvecklingen för varg måste gå åt samma håll. Att balansera stammen runt siffran 210 individer, samtidigt som antalet föryngringar ska vara minst tjugo blir dock en näst intill omöjlig uppgift för jägarna och Naturvårdsverket. Tillväxten i vargstammen varierar extremt mycket mellan år, och stammen kan hamna under 210 djur eller en bra bit över, nästa år, på grund av att tillväxten är omöjlig att förutspå, liksom snötäcket och jaktlyckan.
Taket för vargpopulationen måste ses som en krystad konstruktion i väntan på att utredningen om vad som är gynnsam bevarandestatus för varg ska vara klar 2012.
Men hur många vargar som krävs för att stammen inte ska riskera att dö ut beror i hög utsträckning på den genetiska mångfalden. I dagsläget är många av vargparen mer släkt med varandra än helsyskon. Det motsvarar att bilda familj och få barn med brorsan eller syrran. Det säger något om det akuta läget vad gäller inaveln. Om den genetiska variationen inte ökar behöver vargarna vara minst tusen i landet för att stammen ska vara långsiktigt livskraftig. Med ökad genetisk mångfald räknar forskarna med att det räcker med cirka 200 till 300 vargar.
Regeringen tar sannerligen inavelsproblematiken på allvar när den föreslår att tjugo vargar med friskt blod ska införlivas i den svenska populationen de närmaste fem åren. Det är en större insats än vad de mest oroliga forskarna efterlyser.
Politikerna vill snabbt skapa en frisk stam att förvalta. Det må vara vällovligt, men är förmodligen inte särskilt realistiskt. Både forskare och tjänstemän på Naturvårdsverket tror att det kommer att ta längre tid att genomföra och förankra en sådan omfattande flytt av vargar.
Enklast är att flytta djur som själva tagit sig in i norra Sverige från Ryssland eller Finland, men under de senaste fem åren har bara sju vargar varit lämpliga att flytta söderut. I dagsläget känner forskarna inte till en enda kandidat som är aktuell för flytt. Återstår då att börja undersöka möjligheten att importera vargar från våra grannländer i öst, men då får politikerna inte heller rygga för de resurser som krävs.
Nästa veckas beslut bör ligga närmare tjugo vargar än fyrtio, vilket lämnar marginaler för skyddsjakt på problemdjur utan att äventyra stammen. Det är ingen katastrof om antalet vargar hamnar en bra bit över de 210 som riksdagen beslutat som maximalt antal, särskilt inte så länge inaveln är hög och inga konkreta insatser för att lindra denna har hunnits med. Den jaktstrategi som forskarna föreslår är en kombination av utslagning av hela flockar och slumpvis jakt. På så vis kan man styra jakten mot flockar som är särskilt inavlade eller ställer till problem för lokalbefolkningen, men ändå lämna utrymme för en friare jakt, för att systemet ska upplevas som mer rättvist och engagera fler.
Tjänstemännen på Naturvårdsverket har ingen avundsvärd sits. Hur de än beslutar kommer det att gnölas om större tilldelning eller en annorlunda fördelning. Men det ingår i deras jobb, liksom.
Viktigast av allt är att de lyckas göra verklighet av begreppet adaptiv förvaltning, vilket innebär att de ska lära av erfarenheterna och snabbt anpassa rovdjursförvaltningen utifrån dessa.