Kolumner

Varning för herr Spock

Kolumnen: Niklas Ekdal om religion och förnuft.

Vilken var sommarens intressantaste filmkaraktär?

Var det Charlotte Gainbsbourgs klitorisklippare i Lars von Triers ”Antichrist”? Eller kanske Sacha Baron Cohens glambög ”Brüno”, i andra änden av spektrumet mellan neurotiskt gravallvar och queersatir?

Nej, den som hade mest att säga oss var givetvis mr Spock i nya ”Star Trek”.

Herr Spock härstammar som alla vet från planeten Vulcan, där invånarna tänker helt och hållet logiskt, befriade från de röriga känslor som styr homo sapiens. Men Spock är till hälften människa, och slits därför mellan det emotionella och det förnuftiga. Denna inre konflikt är i själva verket motorn som driver rymdskeppet USS Enterprise framåt genom hela den oändliga Star Trek-serien.

Vad blir kvar av människan om vi börjar tänka fullkomligt logiskt? Detta framstår som upplysningens knepigaste stötesten, eftersom svaret förmodligen är: en freak, ett monster.

Det är känslorna som gör oss mänskliga, samtidigt som okontrollerade, egoistiska, irrationella känslor ofta tenderar att förgifta både det lilla och det stora livet. Särskilt när de sätts i system politiskt och religiöst.

Den största slakten i mänsklighetens historia, kriget mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen 1941–1945, var en kamp mellan den tyska romantiken och den ryska kommunismen, alltså mellan en karikatyr på känslan och en karikatyr på förnuftet. Det mänskliga resultatet av dessa filosofiska motpoler blev slående likartat.

Marxism-leninismen gjorde anspråk på att vara vetenskaplig och alltigenom rationell. Denna lära har tagit livet av fler individer än någon annan, när människan visade sig passa dåligt in i den upplysta mallen.

Detta är något att fundera över för dem som menar att gudstro är världens problem nummer ett. Religionen är likt romantiken en motpol till extremistisk förnuftsdyrkan i stil med marxismen, men religion kan förstås, precis som romantik, drivas till en fanatisk punkt där cirklarna sluts.

Det är ingen slump att kommunisterna bekämpade kristendom och islam med alla medel, liksom nazisterna bekämpade kommunisterna. Anledningen är förstås att dessa läror konkurrerar om själarna, med hundraprocentiga anspråk.

Jag tillhör inte dem som förfasat sig över Humanisternas reklamkampanj mot Gud, men ärligt talat har jag lite svårt att förstå vad de missionerande ateisterna är ute efter i världens mest sekulariserade land. Att Svenska kyrkan nu svarar med egen tevereklam var ett förutsägbart resultat.

Jag tror inte ett ögonblick på någon Gud i den skepnad som människor vill ge honom, men man kan knappast förneka att religion är en grundläggande del av den mänskliga erfarenheten. Den går inte att tänka bort tron från historien, varken dess ljusa eller mörka sidor, och vid närmare eftertanke tror jag inte att vi vill tänka bort den från framtiden heller.

Förbundet Humanisterna betraktar världen 2009 år efter Jesu födelse och ser att religioner skapar problem eftersom religioner är oförnuftiga. Det liknar nykteristers sätt att betrakta världen, för att sedan konstatera att alkoholen är oförnuftig.

Från denna iakttagelse är steget inte långt till den radikala slutsatsen att livet vore bättre utan kyrkor eller sprit. Med risk för att stämplas som en kryptoreligiös alkoholromantiker måste jag säga att detta bygger på en rätt barnslig männi­skosyn.

Den rakt igenom förnuftiga människan skulle vara andligt antiseptisk. Det är en utopi att tänka sig en civilisation befolkad av sådana mr Spocks, och knappast önskvärt heller.

Samtidigt måste man ju erkänna att det finns något slags samband mellan den sansade, privata religionsutövningen och dess koleriska avarter, precis som det finns ett samband mellan mitt glas bourgogne till middagen och det utslagna fyllot på trottoaren nedanför. Under lite andra omständigheter kunde det ha varit jag som låg där.

På den gamla, moderna tiden fanns något som kallades ”desintressering” i alkoholpolitiken. Eftersom spriten hade tråkiga sociala konsekvenser ville man åtminstone försöka hålla tillbaka vinstintresset och marknadsföringen.

Det är en pragmatisk och humanistisk princip som också kan tillämpas när det gäller tro. Vad är separationen mellan kyrka och stat – som ju varje upplyst människa bejakar – om inte en form av desintressering?

Är Sverige världens mest välmående samhälle därför att vi är så föga religiösa? Eller är vi föga religiösa därför att vi lever i världens tryggaste samhälle?

För mig är det uppenbart att den sistnämnda tolkningen ligger närmast sanningen. Hysterisk religiositet, som i den amerikanska Mellanvästern eller den ofria Mellanöstern, är i huvudsak symtom på andra problem.

Det är alltså inte Gud som är fienden, utan fanatismen och intoleransen. Dessa fenomen dyker ständigt upp i olika skepnader, såväl sekulära som religiösa.