Även om få tycks bry sig, så befinner vi oss nu i en valupptakt, nämligen den som gäller valet till EU-parlamentet den 7 juni.
Korrigering: få tycks bry sig om valet till EU-parlamentet och de frågor parlamentarikerna i Strasbourg har att hantera, desto fler bryr sig om de svenska inrikespolitiska konsekvenserna av valresultatet. Fokus ligger förstås på möjligheten att socialdemokraterna fortsätter sin kräftgång sedan valet 2004 och tappar sin ledarroll som största svenska parti i val. I så fall är det första gången det händer sedan 1914.
Begripligt fokus, men kanske väl optimistiskt/alarmistiskt?
En liten varning bara. Ni kommer ihåg Junilistan 2004? Helt otippat dundrade Nils Lundgren och hans lilla gäng in som tredje största parti med 14,5 procent av rösterna (S hade 24,6 och M 18,2).
Varning den här gången: Sverigedemokraterna.
Hur ogärna vi än vill – radions ”kaliber”-granskning visade att det på djupet av detta på ytan renborstade parti finns allehanda sumpdjur som trivs i gyttjan. Vi får nog inse att SD har en roll att spela i svensk politik. Missnöje dör inte för att man säger att det är oberättigat eller låtsas som att det inte finns. I grunden missnöjda tystnar bara temporärt. När det är högkonjunktur och allt går bra orkar ingen lyssna på gnällspikar, men när det tar emot är det lätt att känna samsyn med den som konstant säger att det mesta är åt helvete.
Så det är ett bra läge för SD nu. Utskällda, söndergranskade och katalogiserade i ungefär samma fack som svininfluensan. Samtidigt i mediernas fokus; omtalade, intervjuade, uppmärksammade. Deras välkammade ordförande Jimmie Åkesson (har han inte, förresten, litet av samma framtoning som Göran Hägglund?) skriver på sin blogg att kampen om förstagångsväljarna har startat. Valkassorna är fyllda sedan framgångarna i kommun- och landstingsvalen 2006. Nyligen trumpetade partiet ut att man har över 1 000 registrerade medlemmar i ungdomsförbundet. Nya möjligheter till statsstöd.
Min alarmklocka är stämningsinställd. Det finns inga säkra tecken på att SD har flyt. Den kyliga analysen talar för att folket avvisar SD:s lockrop, men jag minns bara alltför väl hur Bert Carlssons och Ian Wachtmeisters nydemokrater staplade tombackar hela vägen in i riksdagen 1991 – trots mediernas och det samlade politiska etablissemangets varningar för stollerier och tomma löften.
En sak till: man måste vara försiktig med opinionsmätningar. Man måste vara ännu mer försiktig med pr-firmor. Men ibland har opinionsmätare och pr-män information som vi andra inte har, så när den internationella byrån Burson-Marsteller spår att SD ska ta ett mandat i Europaparlamentet (samtidigt som Junilistan ska tappa två) så finns det i alla fall anledning att vaja vaksamt med känselspröten.
Jag vet att jämförelsen med Junilistans segertåg för fem år sedan har svagheter. Då hade vi just sagt nej till euron, EU-motståndet var på topp, socialdemokratin var försvagad av inre motsättningar kring just Europafrågan och Nisse Lundgren var en man att lita på. Men SD är minst lika kritiskt till EU som Junilistan och kan ovanpå detta lägga motståndet till det mångkulturella samhället – frågor som flätar i varandra när globaliseringen kan ses som en finansiell härdsmälta, varslen duggar i industribygderna och förtroendet för den rödgröna handlingskraften är låg.
Det är förmodligen ingen tillfällighet att förstanamnet på SD:s lista till Europaparlamentet är en 40-årig före detta yrkesofficer från Östersund, numera butikschef i en detaljhandelskedja, som en gång var lokal ordförande i Centerns ungdomsförbund och som säger sig skämmas över att han en period varit medlem även i Folkpartiet. Han har liksom täckt in det mesta för att ogenerad kunna bedriva populism.
Försvaret för den svenska modellen är hans och partiets stridsrop i EU-valet och även om vi vet att definitionen av den modellen inte är helt okomplicerad så har enkla budskap av den typen lett långt förr. Den här gången kanske ända till Strasbourg.
Och då blir möjligen de inrikespolitiska konsekvenserna av EU-valet andra än de just nu fokuserade. En Sverigedemokrat i Europaparlamentet är kanske ingenting att ligga sömnlös över, men legitimiteten detta skänker en hunsad underdog kan få sumpdjuren att stiga mot ytan.
Vem vet – Jan Björklund kanske måste upprepa Bengt Westerbergs manöver från en valnatt för snart två decennier sedan och på hösten 2010 trava ut ur en valstudio när Jimmie Åkesson släntrar in med ett vågmästargrin på läpparna?