Varför talar alla fortfarande om finanskrisen för ett par år sedan som ”den stora recessionen”? Termen utgår från en farlig feldiagnos av de problem som USA och andra länder står inför, och den leder till dåliga prognoser och politiska åtgärder.

Man får intrycket att ekonomin följer konturerna i en typisk lågkonjunktur som bara är värre än vanligt, ungefär som en ordentlig förkylning. Det är därför som den pågående krisens prognosmakare och analytiker, som har dragit paralleller till tidigare nedgångar i USA sedan andra världskriget, har fått det hela om bakfoten. Dessutom har alltför många beslutsfattare lutat sig mot övertygelsen att detta är en djup recession som kan bemästras enbart med en generös dos konventionella politiska medikamenter, om det nu är finanspolitik eller väldiga subventioner.

Det verkliga problemet är att världsekonomin är svårt överintecknad, och den enda snabba utvägen är ett system för att överföra kapital från långivare till låntagare, genom betalningsinställelser, finanspolitiska åtstramningar eller inflation.

En mer korrekt, om än mindre lugnande, beteckning på den pågående krisen är ”den andra stora kontraktionen”.

Den första ”stora kontraktionen” var förstås depressionen på 1930-talet. Kontraktionen berör inte bara produktivitet och sysselsättning, som i en normal recession, utan också statsskuld och krediter, och den tar många år att bemästra.

Varför detta tjat om ord och beteckningar? Säg att man har lunginflammation men tror att det bara är en rejäl förkylning. Man kanske tar alldeles fel medicin och tror att man ska bli frisk och arbetsför igen mycket fortare än vad som är realistiskt.

I en vanlig recession blir allt normalt igen inom rimlig tid. Ekonomin återtar förlorad terräng och inom ett år är den tillbaka i sin stigande långsiktstrend.

Efterdyningarna av en typisk djup finanskris är något helt annat. Det tar i regel en ekonomi mer än fyra år bara att nå samma inkomstnivå per capita som den hade nått före krisen. I ett brett urval makroekonomiska variabler – produktivitet, sysselsättning, statsskuld, bostadspriser och även aktiekurser – har ett antal kvantitativa mått, som vilar på föregående djupa finanskriser efter andra världskriget, visat sig mycket träffsäkrare än konventionell recessionslogik. (Se Rogoff och Reinharts bok ”This time is different”.)

Många har hävdat att den finanspolitiska stimulansen i stort sett misslyckats, inte för att den var missriktad utan för att den var för svag för att kämpa ner en ”stor recession”. Men i en ”stor kontraktion” är det främsta problemet en alltför tung skuldbörda. Om regeringar som får behålla sina höga kreditvärderingsbetyg ska fördela sina knappa resurser effektivt, gör de det bäst genom att katalysera skuldlättnader och åtstramningar.

De kan till exempel införa ett system där privatpersoner får sina inteckningslån nedskrivna i utbyte mot att de avstår från en andel i en framtida prisuppgång på bostäder. Systemet kan tillämpas på hela stater. Rika länders väljare i Europa kunde kanske övertalas att engagera sig i en mycket större räddningsaktion för Grekland (en som är så stor att den tar skruv) i utbyte mot högre återbetalningar om tio till femton år ifall tillväxten i Grekland stiger mer än väntat.

Finns det något alternativ till åratals politiska slingerbultar och obeslutsamhet?

Jag har tidigare hävdat att det enda genomförbara sättet att förkorta den kommande perioden av smärtsamma nedskärningar och långsam tillväxt är en bibehållen måttlig inflation på till exempel 4–6 procent i flera år. Inflation är ju en orättvis och godtycklig överföring av kapital från sparare till låntagare, men en sådan övergång är faktiskt den kortaste vägen till snabbare återhämtning. Det är den väg man kommer att ta, något Europa just nu får känna av.

Somliga anser att minsta antydan om en ens blygsamt förhöjd inflation är kätteri. Men stora kontraktioner är till skillnad från recessioner mycket sällsynta och inträffar kanske en gång på 70 eller 80 år. Nu måste centralbankerna offra lite av den trovärdighet som de samlar på sig i normala tider.

Den stora rusningen till ”recessionståget” berodde på att de flesta analytiker och politiker tänkte i fel banor. Nu ser vi tyvärr bara alltför klart hur fel de hade.

Att erkänna att vi har kört på fel spår är det första steget till en lösning. Historien visar att recessioner ofta döps om när krutröken skingras. I dag skingras den kanske lite snabbare om vi genast slutar tala om ”den stora recessionen” och väljer något lämpligare, till exempel ”den stora kontraktionen”. Det är för sent att utradera de dåliga prognoser och felaktiga åtgärder som har präglat finanskrisens efterdyningar, men det är inte för sent att komma med något bättre.

Översättning: Margareta Eklöf

Copyright: Project Syndicate 2011

Kenneth Rogoff är amerikansk ekonomiprofessor vid Harvarduniversitetet. Han har tidigare varit chefsekonom på IMF, Internationella Valutafonden.