Gång på gång har arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin kallat 2009 för ett ”skitår”. Därigenom har han bekräftat att vi inte kan förvänta oss särskilt mycket av honom, vare sig språkligt eller politiskt. Naturligtvis ska även ett statsråd kunna svära, men det måste ske med större precision än i Littorins fall.

Samma sak borde man kunna begära av ledaren för Sveriges mäktigaste sär­intresse, LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Men i veckan visade LO-basen att hon spelar i samma språkliga gärdsgårdsserie som arbetsmarknadsministern, när hon uttalade sig om de stundande löneförhandlingarna.

I ett tal på fackförbundet Secos kongress i Stockholm angrep Lundby-Wedin Svenskt Näringslivs utspel om nollavtal och stopp för centrala avtal med följande ord:

”Vad är det för jäkla trams. De ska skämmas. Det blir aldrig nollavtal och det blir aldrig stopp för centrala avtal. Vi måste vara stenhårda i detta, kamrater.”

När jag först hörde om Wanja Lundby-Wedins utbrott trodde jag att hon var felciterad. Även om jag sällan hållit med Lundby-Wedin i sak har hon alltid framstått som sansad och nyanserad, åtminstone i jämförelse med de ombudsmän som skriker ”go home, go home” till lettiska byggarbetare.

Men uppenbarligen passar denna beskrivning in på den gamla Lundby-Wedin, som inte var befläckad av AMF-skandal och växande intern kritik. Den nya Lundby-Wedin uttrycker sig annor­lunda. Hon svär, slår motståndaren under bältet och är ultimativ. Förmod­ligen känner hon en ökad press, inte minst från de egna leden.

LO befinner sig i en identitetskris. På drygt två år har organisationen förlorat 215 000 medlemmar. Det motsvarar en minskning med nästan 12 procent. Självbilden som stor, inflytelserik och relevant är i gungning. Dessutom visar de senaste siffrorna att den historiska flykten från facket fortsätter, vilket får arbetsgivarna att ifrågasätta LO:s legitimitet.

Wanja Lundby-Wedin, å sin sida, är frustrerad över att inte längre ha tillträde till maktens korridorer i Rosenbad. LO har berövats det inflytande som man tog för givet när Socialdemokraterna styrde Sverige. De nya Moderaterna må säga att de älskar facket och kollektivavtalen, men deras nyspråk döljer inte att regeringens politik har bidragit till medlemsraset.

Vidare har den ekonomiska krisen vänt upp och ner på alla kalkyler och förväntningar inför den stora löneförhandlingen nästa år. När Sveriges BNP backar med 5 procent i år, och 2010 väntas växa med blygsamma 1,5 procent, då är det ansvarslöst att kräva löneökningar på 4 procent per år, vilket LO gjorde sist det begav sig 2007. Är man på väg att upprepa det misstaget?

Avtalsrörelsen 2010 ställer många frågor på sin spets för Sverige. Förhandlingarna råkar sammanfalla med en historisk uppgång av arbetslösheten och en annalkande valrörelse.
I veckan antydde Konjunkturinstitutet sprängkraften när man i sin lönebildningsrapport rekommenderade mycket måttliga lönelyft för de närmaste åren.

Skälet är naturligtvis att lågkonjunkturen väntas blir djup och långvarig. Om näringslivets lönekostnader stiger lika snabbt som under de senaste åren, då tvingas företagen att säga upp ännu fler anställda – och en skyhög arbetslöshet stiger ytterligare.

Konjunkturinstitutet gör rätt som varnar, men man kan gå ännu längre än vad denna statliga myndighet vågar. Krisen har nämligen påmint oss om hur vanskligt det är att besluta om centrala löne­-höjningar i Stockholm som inte tar någon som helst hänsyn till situationen
i enskilda branscher och företag.

Just nu är Sverige extremt tudelat. Mot vissa sektorer slår krisen stenhårt (läs tillverknings- och byggindustrin). Samtidigt finns det andra delar av ekonomin som knappt märker av lågkonjunkturen (läs detaljhandeln). Varför ska då lönerna stiga lika mycket överallt?

Skillnaderna är också tydliga på individ­nivå. De som blivit av med jobbet och lever på a-kassa kan nog känna igen sig i Sven Otto Littorins krismetafor. Men för dem som fortfarande arbetar och har stora bostadslån håller 2009 på att utvecklas till ett rekordår tack vare jobbskatteavdraget och de låga räntorna.

Så växer klyftan mellan insider och outsider i Sverige. Den som varit anställd länge, och därmed hamnar långt ner i turordningen vid uppsägningar, påverkas inte lika mycket som ungdomar och invandrare av varsel och fackliga krav på rejäla löneökningar. Det är de nyetablerade på arbetsmarknaden, och de som i dag står utanför, som har mest att förlora på turordningsregler och hårdför retorik från LO-borgen. När krisen blåst över är det dessa grupper som riskerar att fastna i ett permanent utanförskap.

Kravet på mer flexibilitet och ett slut för centrala avtal som driver upp lönekostnaderna lika för alla är därför inget ”jäkla trams”, som Wanja Lundby-Wedin påstår. Det är ett sätt att hålla tillbaka arbetslösheten och minska antalet företagsnedläggningar. Det är ett sätt att förhindra att nästa år på allvar blir ett ”skitår”, för att tala ren littorinska.