Att tala om nationalkaraktär är förstås unket - men kanske om självbild? En svensk är tråkig men bra på att organisera. Vi är inga bländande konversatörer men duktiga på av skriva PM. En svensk förmår, inte minst i internationella sammanhang, att "hålla sig till saken". Framför allt hyser svensken en grundmurad respekt för fakta. Vi är självkritiska och förnuftiga och - det erkänner vi klädsamt - ibland en smula förnumstiga.
Förnuftiga med respekt för fakta?! Det är lätt att måla upp en helt motsatt bild efter att ha läst den av Jesper Jerkert och Sven Ove Hansson redigerade antologin "Vetens-kap eller villfarelse" (Leopard förlag, 2005). Fysikern Jerkert och filosofen Hansson har sin ordinarie verksamhet på Kungl. tekniska högskolan men är också drivande i den ideella föreningen Vetenskap och folkbildning, som ger ut tidskriften Folkvett. I antologin har de samlat nitton bidrag med titlar som Arkeologi och helig geometri, Kan själen lämna kroppen?, Eldprov, Är kreationismen vetenskapligt hållbar?, Kvacksalveri och alternativmedicin, Raser och Gener, Parapsykologins problem och Pseudovetens-kap vid svenska universitet.
Hur kommer det sig att så många svenskar varken är särskilt förnuftiga, självkritiska eller respekterar fakta? Det kan man sannerligen undra i ett land som sägs vara bäst i världen på folkbildning, inte minst vuxenutbildning. Varför håller så många ända upp på universitetsnivå fast vid tron på slagrutan, på att fysik och mystik hör ihop, att feminismen kan ha något viktigt att hämta från astrologin, att parapsykologiska fenomen bara "väntar på" att bli bevisade - och därtill lägger ut tusentals kronor på naturpreparat och hokus-pokusbehandlingar som i bästa fall når upp till placebonivå?
Jag gissar att det finns två huvudförklaringar. Det som förenar dem är kritiken av Upplysningen, förnuftstron. I den kritiken ingår en misstro, ibland stegrat till hat, mot naturvetenskaperna. Vi människor har en drift att skapa oss sammanhang i tillvaron, att finna om inte "sanna" så känslomässigt acceptabla förklaringar till att livet ser ut som det gör. Vi vill inte vara reducerade till lotter i en tombola styrd av slumpen. Denna önskan eller drift har inte mycket att hämta från naturvetenskapen. I naturvetenskapen finns ingen avsikt, ingen tröst. Den kalla och obönhörliga naturvetenskapen kan upplevas som ett hot av dem som försöker skaffa sig en mening med livet. Samtidigt är detta sökande efter en världsförklaring förvisso, när den är genuint upplevd, värd all respekt.
Den andra upplysningskritiska rörelsen, här för enkelhets skull kallad postmodernism, är inte lika oskyldig. Den började visserligen som ett försök att ifrågasätta etablerade filosofiska föreställningar om verkligheten, men landade snart i budskapet att inga sanningar existerar. Postmodernismen utmålade sig som en torped mot Upplysningens bas, förställningen att det finns en verklighet oberoende av oss. Naturvetenskapen blir meningslös utan hypotesen att det finns en verklighet som vi genom trägen forskning kan närma oss, men kanske aldrig få det slutgiltiga greppet om.
Finns ingen verklighet, ingen "måttstock", blir alla förklaringar lika giltiga, eller ogiltiga. Det går inte längre att gradera utsagor om någonting. Svulstig retorik ersätter argumentation. Jag mötte häromåret en kulturchef som hävdade att bokstäverna i det periodiska systemet, kartan över grundämnena, vore lika "sanna" också om man blandade om dem hur som helst.
Tillbakaträngda humanister och samhällsvetenskapare ansåg sig äntligen ha ett effektivt vapen mot förnuftstron. Nu skulle den framgångsrika naturvetenskapen hängas ut som bluff. Alla som trodde sig ha något att vinna, bland dem många vänsterpolitiker och inte så få genusforskare, lockades av den nya antivetenskapen. Alla försök till biologiska förklaringar kunde i ett svep avfärdas som "biologism". För nu handlade det inte längre om filosofi utan om makt, tjänster och anslag.
Så kom gammal sumpig villfarelse att gå hand i hand med akademisk postmodernism. Var och en blev sin egen vetenskaps-kritiker. Ty givetvis kunde det inte finnas några som visste bättre än andra om verkligheten egentligen inte existerar.
För att återställa en anständig tankeordningen, självkritisk men inte nihilistisk, och med sund respekt för fakta, är en bok som "Vetenskap eller villfarelse" ovärderlig. Bidragen är välskrivna och lättlästa. Var och en kan få förklarat för sig att ufo inte finns, att astrologi inte är en vetenskap i paritet med astronomi, att parapsykologin - om det låg något i den - borde ha levererat resultat för länge sedan. Att slagrutan kan förklaras rationellt med hjälp av muskelfysiologi. Att fysik och mystik inte går att smälta ihop till någon sorts världsförklaring. Att om en undersökning pekar på att homeopati skulle kunna vara bättre än sockerpiller, så finns det tio som talar däremot. Och så vidare.
Inte minst vill jag rekommendera Jesper Jerkerts slutkapitel, Att undersöka kontroversiella fenomen. Enkelt och pedagogiskt förklaras hur lätt det är att gå på oseriösa påstående. I grunden handlar det om att ifrågasätta, att inget ta för givet, att inte falla i farstun för svepande förklaringar.
Man skulle önska att Vetenskap eller villfarelse bleve obligatorisk läsning på alla gymnasier. Gärna också på journalisthögskolan.
PC Jersild