En vecka är en lång tid i politiken, konstaterade den brittiske premiärministern Harold Wilson. Han syftade på hur snabbt framgång kan övergå i bakslag.
Socialdemokraternas nyvalde ordförande Håkan Juholt borde känna igen sig. Efter den upprymda stämningen på förra helgens S-kongress dröjde det inte många timmar innan verkligheten trängde sig på.
Löften framstod plötsligt som osäkra, partivänsterns entusiasm förbyttes i besvikelse och Juholt tvingades förklara varför han inte informerat valberedningen om särbons bedrägeridom från 2007.
Bilden av en nyvald partiledare formas naturligtvis inte på en vecka. Att Håkan Juholt fortfarande är okänd för större delen av svenska folket är nog hans smala lycka efter den senaste tidens turer.
Men första intrycket är viktigt, inte minst eftersom just det brukar dröja sig kvar. Så vilka inledande signaler har Juholt skickat ut som S-ledare? Det mest betecknande är glappet mellan retorik och handling, mellan anförandet på partikongressen och de första dagarna på jobbet.
I sitt linjetal slog Håkan Juholt fast att Socialdemokraterna är en demokratisk folkrörelse – inte ett börsnoterat företag med verkställande direktör, bolagsstämma och aktieägare. ”I vårt parti överlämnar vi inte makten och ansvaret till någon enskild och säger: gör vad du vill!”, sade Juholt.
Men under veckan som gått har han gjort precis som han själv velat i personfrågor, därtill med en effektivitet som till och med borde göra intryck på en börs-vd. Hans hantering av tidigare talespersoner för mer tankarna till hur ledningsgrupper i näringslivet brukar bytas ut än till den traditionella S-kulturen.
Socialdemokratin är så mycket större än enskilda personer, brukar vi få höra. Medan exempelvis Moderaterna periodvis haft hårt internt ansvarsutkrävande har Socialdemokraterna varit måna om att betona det kollektiva ansvaret för misslyckanden. Man har talat illa om motståndarna, inte om de sina. Partiet har varit skickligt på att hålla ihop och tona ned inre personmotsättningar.
Håkan Juholt gav intryck av att han ville föra den kulturen vidare, men i själva verket har han agerat som vilken handlingsinriktad direktör som helst.
Diskrepansen mellan det politiska budskapet på S-kongressen och beskeden de följande dagarna har också varit tydlig.
På Socialdemokraternas hemsida gjorde man ännu i går ett stort nummer av att Juholt bjuder in LO, TCO och Saco till överläggningar om pensionssystemet, trots att den nye S-ledaren i måndags kände sig nödgad att backa från sitt utspel. Två av tre fackliga centralorganisationer vill över huvud taget inte diskutera frågan, om inte alla fem partier som ingick i den ursprungliga uppgörelsen bjuds in till samtalen. Och Håkan Juholt själv verkar ha insett att det var oklokt att skapa förväntningar om betydligt mer generösa pensioner.
En sådan förändring skulle kräva kraftigt ökad skattefinansiering, vilket den nya S-ledningen inte tycks beredd att föreslå. I måndags slog han således fast att det inte är tal om att riva upp det befintliga systemet.
Hållbarheten på de juholtska löftena har hittills kunnat räknas i dagar. När han i torsdags tog till orda på DN Debatt tillsammans med den nyutnämnde ekonomiske talesmannen Tommy Waidelich fanns det inte ett spår av kongresstalets röda tråd – de återkommande angreppen på ”marknaden”. S-duon lät snarare som en sämre formulerad version av Thomas Östros.
”Historiens kortaste vänstervåg”, sammanfattade en besviken Göran Greider.
Min personliga gissning är att Håkan Juholt använder sig av flera talskrivare, som behöver bli bättre på att jämföra sina manuskript. Men den upprepade förvirringen i veckan speglar också den djupgående identitetskris som drabbat Socialdemokraterna, och som Håkan Juholt inte kan trolla bort med tal om ”social demokrati”.
Vilka riktar sig partiet till? Vad ska det stå för? Och varför har man åkt på två historiska valnederlag? Partivänstern, som för tillfället ryckt åt sig initiativet, brukar hävda att kräftgången beror på frånvaron av marknadskritik och radikala lösningar. För dem är det ljuv musik när Håkan Juholt börjar tävla med Lars Ohly om att vara den partiledare som är mest emot avregleringar, privatiseringar och alternativ inom offentlig sektor. Problemet är bara att partivänstern förväxlar sina egna ideologiska förhoppningar med politisk analys.
Det var i första hand inte till Vänsterpartiet som Socialdemokraterna förlorade väljare i det senaste valet utan till Moderaterna och Miljöpartiet. Det är dessutom dessa två partier som gått framåt i opinionen det senaste halvåret.
Utvecklingen påminner delvis om den i Tyskland. När Angela Merkels kristdemokrater nyligen förlorade makten i Baden-Württemberg var det inte för att Socialdemokraterna gick framåt utan för att De gröna gjorde det. Merkels misslyckande på delstatsnivå gynnande över huvud taget inte Socialdemokraterna, som backade från 25,2 till 23,1 procent; en historisk bottennotering.
Vart Håkan Juholts svenska socialdemokrater bär hän kan inte sägas efter en vecka. Man kan dock inte begära att väljarna ska förstå vad partiet vill när inte ens den nya partiledningen verkar veta det.