Vem är skyldig till den europeiska krisen? Vem bär skulden för alla skulderna?
När Finland - som i en pantbank - vill ha säkerhet för att låna ut mer pengar till Grekland reagerar det politiska Europa förskräckt. Inte därför att kravet i strikt ekonomisk mening skulle vara oförnuftigt eller obegripligt utan därför att det till hälften pekar ut just en skyldig – och ingenting vore i den nuvarande krisen farligare. Ty bara alltför lätt kan politik från parlaments- och regeringsbyggnader landa på gatan.
Ännu letar Europa i korrekt samtalston efter en lösning. Grälar politikerna så sker det fortfarande bakom lyckta dörrar. Till oss talar de om “solidaritet” med Grekland och andra nödlidande, fast det egentligen inte handlar om hjälp till skuldsatta stater utan till egna banker som lånat ut för mycket pengar. Det skulle kunna kallas hyckleri, men låter alla rädda ansiktet. Bara så är det möjligt att hålla nationella fördomar och en vokabulär som lånats från rättssalen borta från diskussionen om Europas framtid.
Denna politiska korrekthet är ett slags sista livboj. Men den har samtidigt en baksida av just förljugenhet. Den döljer vad alla redan vet eller åtminstone tror sig veta, och som den europeiska boulevardpressen redan skriver i svart på vitt. Den tyska, i en blandning av skadeglädje och den bedragnes indignation, har redan förslag till vilka grekiska öar som bör avträdas till Tyskland, och den grekiska, i en blandning av fördomsfullhet och självömkan, har redan sedan länge utrustat Angela Merkel med Hitlermustasch.
Ingenting av detta vore förstås praktisk politik eller har med verkligheten att göra. Men politikernas upprepade försäkringar att de har läget under kontroll är minst lika verklighetsfrämmande. Boulevardpressen ger sannolikt en bättre bild av stämningsläget i Europa just nu än något av vad politikerna säger och försäkrar oss. Men känslor är i politiken någonting mycket farligt och kan öppna för det chauvinistiska sökande efter lösningar som den europeiska gemenskapens fäder var så rädda för.
Det europeiska projektets stora strateger tänkte i historiska och politiska dimensioner. Det var utmärkt. Mindre bra var att nästan ingen av dem begrep sig på ekonomi. När de (åtminstone några av dem) ändå försökte lära sig ett och annat, insåg de snart att ekonomiska fakta också kastade grus i deras historiskt-politiska maskineri. Följaktligen satte de sig över dem, övertygade om att “verklighetens normativa kraft” så småningom skulle anpassa ekonomin till det - halvfärdiga - maskineriet. Det var ett misstag. Men på annat sätt är det svårt att förklara att vi fick euron innan en politisk union var på plats.
Skulder tillhör vad som nuförtiden kallas “realekonomin”. De är inte virtuella utan högst verkliga. De existerar. Skulder är helt enkelt baksidan av vad som köpts och konsumerats fastän själva betalningen skjutits på framtiden. Fast till sist måste de, på det ena eller andra sättet, alltid betalas av någon; frågan är bara av vem.
Av låntagarna i söder? Det säger sunda förnuftet. Men om de inte kan (kanske inte ens – hemska tanke! – vill)? Då måste notan skickas vidare till skattebetalarna i norr. Allt fler politiker i norr verkar motvilligt kunna föreställa sig det senare eftersom de banker i norr som lånat ut pengarna är vad som kallas “systemrelevanta”: skulle de gå i konkurs, tillfogas samhället en skada som när en människa får en eller flera lemmar amputerade. Och från den bank som inte längre kan betala ut vad du och jag har har på sparkontot och inte heller lånar ut pengar till den mekaniska verkstaden i samma kvarter, är steget inte långt till just gatan och barrikader.
Men där politikerna ser faran för samhällskollaps och socialt kaos om de egna bankerna fallerar, ser skattebetalarna lata sydeuropéer som levt i sus och dus på deras bekostnad. Vilken politiker i norr, angelägen om att bli omvald, skulle våga kräva ännu mer av dem i form av höjda skatter eller försämrade lånevillkor? I namn av “solidaritet” med Grekland eller Italien?
Risken vore då istället stor att nationella fördomar slår ut i öppen vrede. Samtidigt är nya lån till Sydeuropa förbundna med allt hårdare villkor och krav, med risk att de där uppfattas som diktat som kommer att väcka nationalistiska reaktioner. Föreställningen om euro-obligationer – ett slags XXL-lån där alla (läs: Tyskland) går i borgen för varandra – är kanske ekonomiskt förnuftigt, men riskerar att bli till en politisk härdsmälta som kan väcka alla våra slumrande nationella fiendebilder till liv.
Med berget av skulder lär vi bli tvungna att leva länge i Europa. Och steget från skuld till skyldig är mycket kort. Vem är egentligen skyldig? Så länge skulderna kommer att finnas där kommer Europa inte att bli kvitt den frågan. Staterna i södra Europa? Hela nationer? Kanske de stora affärsbankerna? Spekulanter? Kanske “marknaden”, alltså själva det kapitalistiska systemet? Eller alla vi (vilka vi nu är) som år ut och år in levt över våra tillgångar?
En bokstavligen fatal fråga - som beroende på hur den besvaras mer än något annat kommer att bestämma eurons vara eller icke vara och därmed det europeiska projektets framtid.