”Du har rätt, vi gjorde det. Vi är mycket ledsna. Men tack vare Dig, så kommer vi inte göra om det”. Så avslutade Ben Bernanke, som representant för Federal Reserve, sitt hyllningstal vid ekonomen Milton Friedmans 90-årsdag. Året var 2002.
Med dessa ord tog den amerikanska centralbanken på sig skulden för 1930-talets djupa depression i USA – ett exceptionellt steg. Detta var ett senkommet erkännande av Milton Friedmans och hans medarbetares forskning under 1960-talet.
De drev tesen att Federal Reserves måttlöst strama penningpolitik drog ner det amerikanska samhället i många år av stagnation och social misär. Den amerikanska nedgången spred sig sedan internationellt och medverkade till den största globala konjunkturkrisen under 1900-talet.
På sina håll uppfattades Bernankes tal som en ansökan om jobbet efter Alan Greenspan. Väljer ni mig så skall jag se till att misstagen från 1930-talet inte upprepas! Det var budskapet från den förre detta ekonomiprofessorn vid Princeton.
Hur som helst, Bernanke blev chef för Federal Reserve några år senare. På denna post har han omsatt sina akademiska insikter om 30-talets depression i praktisk handling. Samma gäller för Christina Romer, professor vid Berkeley, liksom Bernanke känd för sin forskning om 30-talet. Hon tillsattes förra året av Barack Obama som chef för presidentens ekonomiska råd i Vita huset.
Nu styrs USA:s ekonomiska politik av experter på 30-talets kris – en kris som har slående likheter med dagens. Därmed påverkas den ekonomiska politiken i resten av världen av erfarenheterna från detta ödesdigra årtionde.
Men vilka är då dessa lärdomar? De kan sammanfattas i fem punkter.
För det första: vid hot om en finansiell kollaps bör det finansiella systemet räddas genom generöst och snabbt stöd från staten och centralbanken. Det får inte bli som på 30-talet då Federal Reserve passivt såg på medan den ena bankkrisen efter den andra svepte fram över USA och till slut paralyserade det ekonomiska livet.
För det andra: vid en begynnande kris bör den totala efterfrågan i samhällsekonomin upprätthållas genom en expansiv ekonomisk politik för att motverka deflation och arbetslöshet.
För det tredje: den internationella handeln bör inte hindras genom tullar och andra handelshinder. Under 30-talet möttes krisen med en våg av protektionism. Produktion och välstånd pressades ned. Alla blev förlorare.
För det fjärde: det fria kapitalflödet bör inte begränsas som under 1930-talet. Stryps kapitalströmmarna över gränserna så bromsas handel och tillväxt. Krisen fördjupas.
För det femte: internationell samverkan rörande ekonomisk politik bör förstärkas. Under 30-talet inträffade motsatsen. Detta årtionde blev slutet för den globaliseringsprocess, den liberala era, som började under 1800-talet. Nationalismen spred sitt gift när land efter land sökte räddningen genom att bomma för sina gränser. Andra världskriget blev den katastrofala slutstationen.
Ser vi på vad centralbanker och finansministrar sysslar med nu, så är det bara att konstatera: dagens krispolitik bygger på erfarenheterna från 1930-talet – inte bara i USA utan även internationellt, inte minst i vårt land. Visst finns tecken på protektionism och försök att stoppa flödet av kapital och människor – men dessa är intet jämfört med mönstret på 30-talet.
En slående skillnad mellan i dag och i går ligger i det internationella samarbetet. Nu finns IMF, OECD, WTO och G 20 – samtliga hårt engagerade i krishantering. I Europa ser vi en unik samverkan kring en gemensam marknad och en gemensam valuta inom ramen för EU. På 30-talet fanns inga sådana organ. I själva verket är dagens mellanstatliga institutioner i mycket produkter av 30-talets dystra händelser.
Naturligtvis finns ingen garanti för att det internationella samarbetet leder till den bästa reaktionen mot krisen. Men det tvingar fram en öppen dialog på global nivå om den ekonomiska politiken.
Budskapet från 30-talet är tydligt när det gäller åtgärder för att möta en depression. Men en central pusselbit saknas: hur monterar man bäst ner den akuta krispolitiken? Hur bör den så kallade exit-strategin se ut?
Politiker över hela världen har nämligen satsat på en osedvanligt expansiv penning- och finanspolitik för att bekämpa dagens kris. Vi har föga erfarenhet av när och hur en sådan offensiv, byggd på låga räntor och stora offentliga utgifter, bör stoppas. Eftersom den inte är långsiktigt hållbar, måste den fasas ut någon gång. Blir det för tidigt, så sugs vi åter ner i stagnation. Blir det för sent, är inflationen redan tillbaka och budgetunderskotten svåra att dämpa.
Bernanke har utfäst sig att lära av historien, att inte göra om 30-talets felgrepp. Men nu står han – liksom centralbankschefer och finansministrar världen över – inför en utmaning där historien inte längre ger klar vägledning. Här fungerar inte backspegeln som kompass. Kanske har lärdomarna från 30-talet överdrivits och därmed bidragit till en alltför expansiv politik vilken lägger grunden för nya bubblor och ny kris i framtiden?