Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Vit mans börda

När förra statssekreteraren Annika Söder nyligen sommarpratade i radion presenterades hon som "en av få svenskar i FN-toppen och den första kvinnliga undergeneraldirektören vid FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO i Rom". Javisst, men till bilden hör också att hennes make Anders Bjurner vid samma tid blev Sveriges ambassadör i just Rom.

Ingendera utnämningen skedde av en lycklig slump. Som en av de allra största bidragsgivarna till FN och dess vidsträckta arkipelag av anslutna organisationer kan Sveriges regering då och då hävda sin företrädesrätt till någon välavlönad toppost, en form av förläningar till utvalda personer som utgör en integrerad del i dragkampen om de fina jobben i FN-systemet.

Det betyder inte att Annika Söder saknar kompetens för sin uppgift, förklaringen är snarare att hon och maken varit höga makthavare i utrikesdepartementet och därför spelar i en division för sig. Antingen blev Anders Bjurner ambassadör i Rom för att hon fått posten i FAO eller också hamnade hon på FAO för att han utnämnts till ambassadör. Det kunde lika gärna ha blivit en annan ambassad och ett annat FN-organ.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så förvånande att beskrivningen av hennes dagliga värv som undergeneraldirektör ter sig påfallande nebulös. Enligt FAO:s svenska hemsida "ansvarar hon för samordningen av FAO:s verksamhet och koordinering inom FN-systemet för millennieutvecklingsmålen", vilket i sin tur sägs innebära "en huvudroll för det fortsatta genomförandet av de reformer som stärkt samordning i FN-systemet och arbetet med att nå utvecklingsmålen".

På basis av sådana beskrivningar spenderar den svenska staten årligen cirka 30 miljarder på bistånd, jämnt fördelat mellan FN-systemet och det nationella biståndsorganet Sida. Eftersom biståndet är den enda post i statens utgiftsbudget som per automatik stiger med BNP:s tillväxt är det inte sällan pengarna som jagar passabla projekt och lämpliga mottagare.

Miljarderna som skyfflas in i de olika FN-organen befriar Sida från både tvånget att välja och ansvaret för hur pengarna används. FN är i praktiken en värld för sig, utan egentliga krav på offentlig insyn och med rundligt tilltagna löner för medarbetarna på både halvhöga och höga poster. Som världsorganisation antas FN agera oförvitligt, styras av goda syften och förvalta anslagna medel utan sidointressen.

Möjligen är det därför som målen formuleras så bestämt och så storslaget vid de globala biståndskonferenser som ständigt arrangeras, just nu en i Mexiko där kampen mot aids sägs kräva fördubblade anslag. Just behovet att fördubbla de rika ländernas insatser har varit ett stående krav i FN-systemets produktion av resolutioner, konstaterar den förre Världsbanksekonomen William Easterly i sin bok "Den vite mannens börda" (SNS Förlag 2008), en refräng om alltid mer och aldrig nog som löper genom biståndets drygt 60-åriga historia. Allt förändras och allt förblir sig egendomligt likt i biståndsbranschen.

Easterly ser biståndet som en fortsättning på den kolonialpolitik som bröt samman efter andra världskriget, båda draperade i likartade föreställningar om den vite mannens självpåtagna börda att sprida sin kultur, teknologi och demokrati. I biståndets fall är bördan visserligen outtalad men för den skull inte mindre reell.

Arvet från kolonialismen lever fortfarande, särskilt i stater som likt Tchad, Sudan, Angola, Irak och Israel/Palestina formats med streck på kartorna i stormakternas förhandlingar. Många tävlar om bottenplatserna i inkomstligan och andra slits sönder av djupgående etniska, religiösa och sociala konflikter. Irak, Afghanistan, Palestina och Kosovo är redan en sorts nykoloniala protektorat och fler kan det bli, exempelvis Sudan där presidenten nu anklagas för folkmord. Biståndet har fungerat som en förklädnad för kolonialismens återkomst.

Regeringen Reinfeldts beslut häromveckan att skänka ytterligare 50 miljoner kronor till den djupt korrupta palestinska regeringen är ännu ett vittnesbörd om glidningen från hjälp till nykolonialism. Sveriges formella mål "att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor" kan tyckas lagom beskedligt, men i biståndets verkliga värld av budgetstöd till regeringar omfördelas pengar från låg- och medelinkomsttagare i rika länder till höginkomsttagare i fattiga länder.

I Jan Mosanders bok "Pengarna som försvann - missbruk av det svenska biståndet" (Fischer & Co 2008) redovisas ett tjugotal fall som i varje annat sammanhang skulle ha väckt en storm av indignation mot de ansvariga. Så icke i biståndet, det skyddas av en allians av intressen som löper från politiker i alla partier till fackliga organisationer, trossamfund, hjälporganisationer och tjänstemän i nationella och internationella biståndsorgan. Alla har de en egen slev i grytan.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.