Gårdagens ursäkt från Jyllands-Posten skickar obehagliga signaler om att hot går hem. I denna sorgliga soppa gäller det att skilja på det principiella försvaret av yttrandefriheten och kritiken av själva bilderna.
Det var en fråga om tajmning, sade Jyllands-Postens kulturredaktör för ett par veckor sedan då han fick frågan om varför Muhammedteckningarna skapat sådan uppståndelse.
Det gäller också den ursäkt som tidningen i går publicerade. Hur Jyllands-Posten tänker - eller snarare inte tänker - spelar mindre roll efter de senaste dagarnas flaggbränningar, mordhot och diplomatiska påtryckningar från Saudiarabien och andra muslimska länder. I det här läget blir tidningens reträttlika hummanden och harklanden bara en obehaglig bekräftelse på att fundamentalistiska hot - mot individer, mot ekonomiska och politiska intressen - går hem.
I det stora perspektivet krävs nu att EU visar solidaritet med Danmark. Inte med Jyllands-Postens teckningar - som av Bill Clinton med rätta jämförts med antisemitiska bilder från 30-talet - utan mot våldshot och diplomatiska aktioner från länder och grupper som inte förmår göra skillnad mellan statsmakt och ett fritt civilsamhälle.
Att göra denna distinktion kräver onekligen en viss tankemöda. Upplysningsfilosofen Voltaires maxim "jag ogillar vad du säger men kommer med mitt liv att försvara din rätt att säga det" är lätt att säga, men svårare att tillämpa. Kanske är det till och med så att principen strider mot grundläggande mänsklig psykologi: om du inte gillar något måste du väl ändå vilja att det stoppas.
Ändå är det just förmågan att balansera spontana känslor med förnuft som är grunden för ett öppet samhälle. Yttrandefriheten kan aldrig vara total, men i det långa loppet vinner alla på det fria tankeutbyte och den pluralism som uppstår i ett samhälle där det är högt i tak. Därför har heller inte den danske statsministern Anders Fogh Rasmussens hållning varit orimlig. Att diskutera vad som skrivs i danska tidningar med företrädare för främmande stater är ett indirekt hot mot yttrandefriheten.
Men poängen med diplomatiska förbindelser är också att man har möjlighet att tala med representanter för regimer som man är okontant med. Den interna kritik som nu riktas mot den danska regeringens Pilatuslika agerande pekar på att man borde ha förhållit sig mer aktiv och försökt hitta något slags samtalsform utan att kompromissa med sin grundläggande hållning.
Vilket för oss tillbaka till den infekterade debatten om Muhammedteckningarna. Angreppen på Jyllands-Posten får inte leda till rädsla för att kritisera - eller satirisera - islam eller någon annan religion. Hur mycket det än hotas och viftas med vapen. Däremot har vi - i den bästa av upplysningstraditioner - ett ansvar för att inte lägga huvudet på hyllan.
Det är en sak att försvara yttrandefriheten mot fundamentalistiska hot. Det är en principsak, det kan vara Rushdies "Satansverser", en film om slöjor och kvinnoförtryck eller några taffliga teckningar i en dansk tidning.
Men just den offentliga debatten i ett öppet, demokratiskt samhälle gör det möjligt att göra skillnad mellan det som har kvalitet, det som har något att säga oss, och det som enbart är dumt, kränkande och konstnärligt undermåligt. Mycket kan omfattas av yttrandefriheten, men allt är inte moraliskt eller intellektuellt försvarbart.
Tidningens chefredaktör Carsten Juste gör därför rätt analys i sin ursäkt: "Jyllands-Posten tar avstånd från symboliska handlingar som syftar till att demonisera bestämda nationaliteter, religioner och befolkningsgrupper." Fast det kunde han ju ha tänkt på tidigare.