Sanningshalten i en förföljd kvinnas historia, skriven av journalisten Liza Marklund, ifrågasätts. Diskussionen spretar åt olika håll, och avslöjar en oroande misstro mot mediers arbetssätt.
Uppståndelsen kring Liza Marklund och hennes böcker om ett påstått fall av kvinnomisshandel och förföljelse har blivit märkligt stor. Som gällde det en politiker och ett sviket vallöfte, som gällde det en vd som lurat aktieägande småsparare, som gällde det en statssekreterare som slumrat vid fel tillfälle. Att gå till rätta med de goda och rättänkande är en rätt trevlig sport, den stärker det egna jaget och spär på den misstro mot "dom där uppe" som de flesta av oss intuitivt bär på.
Men Marklundaffären har inslag av mer principiellt intresse. Den blottar ett oroande gap mellan medier och publik. Oroande därför att där ryms så mycket av konspirationstänkande på den ena sidan, och en oförmåga att förklara och motivera mediers arbetsmetoder på den andra.
Därtill kommer de nya möjligheterna till publicering som nätet erbjuder.
Varje publicering innebär ett val, ett bortval av visst material och vissa ämnen. Den innebär också ett bestämt val av vissa fakta och viss vinkel. Detta är kärnan i en redaktions arbete. Redaktionen som sorteringsverk alltså. Det gäller att sköta den uppgiften så att man vinner läsarnas/lyssnarnas tillit.
Men det betyder ingalunda felfrihet. Tvärtom inser den kloke läsaren att ett och annat kan bli fel, namn och plats kan förväxlas, ja en journalist kan ha en olycklig dag och få allt om bakfoten. Sådana misstag kan rättas till utan att läsarens förtroende rubbas, det kan till och med stärkas när han ser att redaktionen inte anser sig ofelbar.
Men i Marklundaffären handlar det om något annat, en föreställning om att redaktioner underlåter att berätta om något betydelsefullt och om att en enskild journalist har möjlighet att styra urvalet på en rad olika redaktioner. Därtill kommer den nya faktorn: nätet. En plats för missnöjda insändarskribenter eller det enda ställe där de "verkliga" avslöjandena kan göras, allt sammanfattat i den lätt mytiska bloggosfären.
Medvetet förtigande och korrupta journalister - så såg verkligheten ut i totalitära stater och så ser den alltjämt ut i en rad halv- eller helauktoritära regimer, däremot inte i öppna demokratier. Och dit hör Sverige. Här råder konkurrens, även om mångfalden kunde vara större. Här finns både offentligt finansierade medier - SVT och Sveriges Radio - och privatägda. Här finns en tradition av redaktionell självständighet gentemot ägare, både offentliga och privata. Ändå upplever många att medier går på rad åt samma håll, och de har ett namn för vad de uppfattar som bekväm likriktning: drevjournalistik.
Och de har inte fel. Ty yrkesmännen har samma journalistiska instinkter och professionella värderingar på olika redaktioner. Det ska därför mycket till för att avstå från en uppseendeväckande historia, typ Knutby, eller för att väcka liv i en redan berättad historia, typ Liza Marklunds "Gömda".
Eftersom det här är fråga om yrkesgrepp som är rätt självklara på en redaktion motiverar eller resonerar man inte särskilt kring besluten - "man bara gör så".
Men för en läsare eller en grupp läsare ser det annorlunda ut. De förstår inte urvalet och ser bortvalet som en aning skumt, eller helt enkelt nonchalant och överlägset. Och så delar man med sig av sin ilska och misstro i bloggosfären. Och så uppstår där en ny, egen variant av drevjournalistiken.
En möjlighet att bryta denna misstänksamhetens onda cirkel är att bli öppnare kring vad en redaktion gör. Det finns ingen absolut sanning som säger vilket urvalet av nyheter, berättelser, åsikter ska vara. Den insikten finns på redaktioner, och förhoppningsvis också i bloggosfären.