Den personliga integriteten hotas av en räcka nya lagar. Det oroar Integritetsskyddskommittén. Det borde oroa fler än så. Folket, till exempel.
Ledamöterna i Integritetsskyddskommittén går från klarhet till klarhet. Delbetänkandet från i våras var blytungt i sin indirekta kritik av den politiska utvecklingen och blytungt för att alla var överens. Enigheten för parlamentariker från vänster till höger nådde ända fram till sista kommatecknet. Och det har det fortsatt att göra i det 338 sidor långa slutbetänkandet. Sådant ser man inte ofta nu för tiden.
Kommittén lämnar en rad förslag om hur den personliga integriteten ska kunna stärkas. Till de två viktigaste hör en grundlagsändring samt ett förbud mot olovlig fotografering i privat miljö. En ny grundlag, menar kommittén, skulle ge integriteten det egenvärde den saknar i dag och tillmäta den ett skyddsvärde liknande andra friheter. Fram till i dag har lagar klubbats igenom utan att integritets-
skyddet knappt ens vägts in. Kommittén vill se en förändring där alla lagar som utmanar den personliga integrite-
ten prövas i förhållande till proportiona-litet, nödvändighet och ändamålsenlighet.
Nu skulle man kunna invända att problemet inte primärt är att lagstiftarna avstår från att göra en proportionalitetsprövning utan att de verkar i en kultur och i ett samhälle där den personliga integriteten väger alltför lätt. Men att tvinga riksdagen att öppet redovisa hur de vägt det ena mot det andra måste i alla fall vara bättre än det tigande och det sopande under mattan vi ser i dag. Därför ska förslaget välkomnas.
Att peta i grundlagar tar tid. Avsevärt längre tid än man tänkt sig förvara en integritetskränkande proposition om signalspaning i frysboxen. I vår ska FRA-förslaget tinas upp och klubbas av riksdagen. Så är det tänkt om den lagstiftning som mer än någonting annat utmanar den personliga integriteten. En lag som ger Försvarsmakten rätt att utifrån ett knippe hemliga sökkritierier välja ut, granska och lagra e-post, sms och annan kabelburen kommunikation mellan vanliga svenskar som inte är misstänkta för något brott.
Just detta förslag är så långtgående att det torde räcka med att väga det för att inse att den personliga integriteten väger bra mycket tyngre än nödvändighet och ändamålsenlighet. Här saknas det svängrum som till exempel finns i buggningsfrågan.
När nu detta proportionalitetsmedvetande finns representerat i samtliga riksdagspartier finns förstås ingen anledning att vänta in en grundlagsändring. Det behövs ju ingen lag för att partierna ska kunna börja beakta integriteten. Det är bara att börja nu. Eller åtminstone innan propositionen om utökad signalspaning ska behandlas igen i vår. Stoppa förslaget medan tid är. Att integritetspröva något som redan är infört är dödfött.
Av annan karaktär är det förbud mot fotografering i privata miljöer som kommittén också föreslår. Det är lätt att fastna i diskussioner om gränsdragningsproblem och det är förstås viktigt att dessa diskussioner förs. Men det är också viktigt att vi får en lagstiftning som följer den brottsutveckling som vi ser i spåren av den nya tekniken. DN har i en ledare (13/7) påvisat de juridiska sprickorna. Att i hemlighet installera en rörelsestyrd filmkamera i någons sovrum och filma de mest intima situationer är i dag inget brott. Så ska det förstås inte vara.