I Malmö växer irritationen över polisens passivitet inför helgens demonstration. Men betyder det att taktiken är fel?
På Råsunda i kväll samlas människor för att se derbymatchen mellan Djurgården och AIK. Vad som händer där och då är ännu oklart. Liksom vad som händer sedan. Men en sak är desto klarare. Och det är att polisen som alltid är förberedd på att det kan bli bråk. Fotbollshuliganer är nämligen osedvanligt betuttade i våld.
Det är också den autonoma vänstern. I pressarkivet finns gott om artiklar som handlar om ur hur så kallade Reclaim the street-fester urartat (märkligt begrepp det där egentligen inte skulle väl journalister så regelmässigt använda termen fest om det var Villaägarförbundet eller nynazister som tagit sig rätten att vandalisera delar av en stad?). Men sedan upphör likheterna.
För medan fotbollshuliganerna liksom helt fredliga åskådare får finna sig i att mötas av fullt utrustad polis vid utgångarna så
är taktiken en annan mot reclaimarna.
För att skona de känsliga vänsterung-
domarna från något så provocerande som att skåda en polis brukar styrkorna få huka i gränderna intill. Kommenderingschef Håkan Jarborg-Eriksson med ansvar för den nu urartade demonstrationen i Malmö förklarade inför insatsen att det är dialog som gäller: Vi har haft regelbundna kontakter med arrangörerna under ett års tid och vi har specialutbildade dialogpoliser ute på stan. Vi ska undvika allt som kan verka provocerande. Inga hästar, inga hundar och inga poliser med sköldar och batonger. (DN 17/9)
Att reclaimarna utlovat fest, att de vägrat delta i dialogen och att deras partyn regelmässigt slutar med skadegörelse och stöld bemöts med samma regelmässigt naiva och slappa hållning från arrangörerna: Det kommer inte att bli något bråk, försäkrade följaktligen Sara Andersson från programkommittén.
Men bråk blev det. Och det utan att polisen ingrep. Nu kommer kritiken. Det är bra. Men det behöver inte betyda att polisen gjort fel.
Man kan tycka att det är stötande att anarkister som varken respekterar ägande- rätt eller demonstrationsrätt behandlas som små prinsessor på ärten som måste skonas från traumat att skåda en polis. Man kan tycka att det är dags för dessa tonåringar att lära sig stå ut med att vi lever i en demokrati och en rättsstat där det både finns ett knippe regler vi tillsammans kommit överens om och en poliskår som anförtrotts ett våldsmonopol.
Men samtidigt: eftersom våld och konfrontation är hela affärsidén inom den autonoma vänstern, gör polisen då inte klokast i att vägra gå upp i ringen? Hur gör man för att slåss med någon som beter sig som tjuren Ferdinand?
Kanske är polisens dialogstrategi det minst dåliga alternativet, även om man kan fundera över det vettiga i att sitta och samtala med fältbiologer som inte gör en fluga förnär medan våldsivrarna håller sig borta. Men därutöver finns lärdomar att dra av kampen mot fotbollshuliganerna. Precis som man där lägger en del av ansvaret på klubbarna bör man lägga
en del av ansvaret på arrangörerna av dessa våldskantade tillställningar. Precis som på arenorna borde bråkstakarna kunna svartlistas. Arrangörerna skulle kunnas göras ekonomiskt delansvariga. Demonstrationstillstånd skulle kunna villkoras.
Det är hög tid att sluta dalta med den antidemokratiska vänster som i längden hotar allas vår demonstrationsrätt. Därtill är den alldeles för värdefull.