Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Lena Andersson: Källkritik är inte svaret

Foto: Magnus Bard

Det talas mycket om vikten av att sticka hål på lögner. Men problemet är sällan lögnen utan sanningen, och hur den bäst kan hanteras genom värderingarna och den universellt giltiga argumentationen.

En fransk vetenskapsman från 1700-talet besöker i Kjell Espmarks nya bok ”Resan till Thule” (Norstedts, 2017) en samtida nordlig utpost som ter sig besynnerlig. Från Thule exporteras en särskild sorts spannmål, torkat samvete, och Historien kastas i en stinkande göl utanför norra tullen. På universiteten undervisar man i genusbaserad fysik efter att ha gjort upp med det manliga tänkandets rigida hegemoni, följaktligen har man olika fysik för olika grupper.

Thule har egna orsakssamband och egen version av klimatläran. Utifrån observationen att folk bär mycket kläder där det är kallt dras slutsatsen att kylan beror på det. I skolan är lärarna endast vägvisare eftersom barnen ska ”lära sig av sitt inre och av naturen”. Så när den franske besökaren vill berätta om sitt hemlands upplysta filosofer blir läraren vred. Korvstoppning från lärda auktoriteter kan äventyra barnens kritiska potential. Det viktigaste i Thules skola är att lära sig ifrågasätta.

”Skulle man ifrågasätta det man inte ens fått veta?”, undrar främlingen. ”Var det verkligen skolans uppgift?” Så tycks det, inte bara i Espmarks fiktiva Thule. Veckan som gått har sett ovanligt många inslag om vikten av källkritik och skolans ansvar för att lära ut den i de falska nyheternas tidevarv.

Men är det verkligen mer källkritik vi behöver? I historievetenskaplig mening är den givetvis både fundamental och nödvändig. Men den förenklade variant som anas i reportagen är av det slaget att den lätt riskerar att glida över i avfärdanden av den som yttrar sig, oavsett vad som är sant och falskt och om denne så studerat ämnet ett helt liv. Det är fara värt att man försöker bota en åkomma med det medel som orsakat den: misstro mot kunskap som ett befästande av hierarkier och normer, på det att varje text blir till fiende och potentiell kränkning.

Att vara vaksam på hur världen benämns och framställs är gott, men inte när metoden saknar all dialektisk besinning. Trumpismens kritik mot etablissemangsmedierna är just ett utslag av källkritik och överhettad skepticism. Misstänksamheten mot påståenden och berättelser som kommer från ett annat läger än det man känner samhörighet med är vad som fört oss till den sankmark vi står och sjunker i. Jimmie Åkesson hävdar att vatten är blött – då måste det vara torrt!

Visst är det viktigt att inse att människor har olika intressen och att deras betoning kommer därur; att till exempel Författarförbundet talar i egen sak om det påstår att mycket tyder på att läsning är nyttigt. Likaså kan det vara vaket att notera att avsändaren inte med ett ord nämner läsningens skadliga stillasittande verkningar.

Men finns här möjligheten att läsning är nyttigt fast det är Författarförbundet som säger det? Eller är det sant när någon annan säger det men inte när den som talar i egen sak säger det? Kan det rent av vara sant (eller falskt) oberoende av vad som sägs om saken? Rimligen. Så kanske är det sanningens beskaffenhet, och argumentationsanalys, vi ska ägna vår möda hellre än att misskreditera källor.

Att leva är att behöva hantera otaliga sanningar, halvsanningar och perspektiv som korsas och trasslar in sig i varandra. I detta trassel har människorna att utforma vettiga sätt att leva tillsammans. Vad vi behöver är därför en moralisk bas som informerar oss om hur vi ska hantera fakta om världen. Vi kan inte göra oss beroende av att obehaglig empiri görs osann eller irrelevant genom att dess källa visar sig ha fel värderingar eller normerar fel genom sitt sätt att välja ut och presentera fakta.

Alla besvärande fakta är inte falska. På det hela taget är sanningen en större prövning för människan än lögnen. Och det är just när sanningen är besvärande som det behövs humanistiska värderingar. Det hjälper inte att försöka leda i bevis att allt som högerpopulister och nationalister hävdar är falskt; det är inte främst i sak de har fel, utan i sin separatistiska nit. Det är sällan sakfrågorna som är problemet, utan vad vi anser att fakta ger oss tillåtelse att göra mot individer i det goda samhällets namn.

Mänskligheten kan inte hänga upp sin vilja till tolerans och förmåga till medmänsklig klokskap på vad den senaste forskningsrapporten visar, vad den nyaste nyhetssändningen förmedlar och huruvida det är sant eller falskt. Vår kris är inte en faktakris utan en värderingskris och en kris för tänkandet, den förnuftiga dialogen, besinningen och synen på människan.

Vetenskapen har ingen moral att erbjuda, den är amoralisk. Dess datapunkter säger på egen hand inget om orsakssamband eller om hur vi ska leva med sanningen. Sådant måste det tolkande förnuftet bedöma genom öppna argument som inte kräver medlemskap i någon specifik erfarenhet eller grupp.

Även kritiskt tänkande löper amok om det inte beledsagas av besinning. Och det är med hjälp av nihilistisk kunskapsförstörelse av det slaget som man på bred front och under lång tid har ansträngt sig att smula sönder det universella förnuftets giltighet.

Ska det återupprättas behövs andra metoder än dem som ledde oss hit.

Lena Andersson är författare, skribent

Lena Andersson är författare, skribent och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.