Regeringen vill lagstifta om civilkurage i samband med brott. Alla ska i princip ha skyldighet att ingripa. Tanken är god. Men ogenomförbar.
Det som kan vara rätt i en situation kan vara fel i en annan. Och utrymmet däremellan avgrundsdjupt. Som i skillnaden mellan liv och död.
I torsdags förmiddag klev en man in på Swedbank i Skelleftehamn. Han krävde att få pengar och hotade personalen med ett pistolliknande föremål.
Johan Ramstedt, ishockeyspelare i Skellefteå AIK och tidigare Björklöven, befann sig inne på banken. Tillsammans med en bankanställd lyckades de två brotta ned mannen och hålla honom tills polisen kom. Ingen människa kom till skada (Västerbottens Folkblad 24/7).
Tidigare i veckan i en annan del av landet blir den 60-årige läraren Olle Reiz vittne till hur två personer "slangar" bensin ur parkerade bilar. Riktigt vad som sedan händer är oklart. Klart är däremot att de bensinstjälande unga männen backar på Olle Reiz - medvetet eller omedvetet - och att hans skador blir så omfattande att han på tisdagsmorgonen avlider på Karlskrona sjukhus.
Vid sidan av alla berättelser om civilkurage med gott slut finns också flera med tragiska. Bankrånaren vid Skelleftehamn hade ingen riktig pistol. Hade han haft det är det inte lika säkert att utgången hade blivit lycklig.
Trots att situationer av detta slag är komplexa och trots att det finns en rad faktorer att väga in står regeringen fast vid sin plan att till hösten lagstifta om en skyldighet att ingripa vid brott. Det meddelar Inger Davidsson, kristdemokrat och vice ord-förande i riksdagens justitieutskott.
Men det ursprungligen kristdemokratiska civilkurageförslaget var fel från början och det är naturligtvis inte mindre fel nu. Hur ska man kunna lagstifta om proportionalitet, både med avseende på typ av brott och på individens möjligheter att ingripa? Det är skillnad på ett trakasserande skinnhuvud i en tunnelbanevagn där 20 killar från ett hockeylag råkar befinna sig samtidigt och på 20 trakasserande skinnhuvuden i en tunnelbanevagn som för övrigt mestadels består av kvinnor och äldre. Den moraliska skyldigheten att ingripa är situationsbundet också på ett annat sätt. Man kan rimligtvis inte kräva samma typ av agerande från en trebarnspappa som har barnen med sig, som från en pappa som befinner sig på plats utan barnen.
Känslor, upplevelser och tolkningar av situationen samt uppfattningen om den egna förmågan måste också vägas in. Och det torde utomstående i normalfallet ha väldigt svårt att göra. Vissa männi-skor blir paralyserade av skräck. Andra blir arga. Det går inte att förbjuda vissa reaktionsmönster. Feghet är inte någon avundsvärd egenskap. Men den är mänsklig. Och att kriminalisera den kan det inte bli tal om.
Dessutom kan man fråga sig i vilken mån de som bevittnat ett brott, men som inte ingripit, är villiga att framträda och vittna. Resultatet av en civilkuragelag blir kanske att färre grova brottslingar kan fällas eftersom eventuella vittnen håller sig undan. Och då har alla förlorat på det som egentligen började med en vacker tanke om allas vårt ansvar för varandra.