Gränserna för vad man kan göra inom hälso- och sjukvården flyttas hela tiden fram. Kostnaderna ökar. Har vi råd med det?
Socialstyrelsen funderar som bäst på om det allmäna vaccinationsprogrammet ska utökas med två nya substanser. Dels en vaccination mot pneumokocker. Dels en mot livmoderhalscancer. Människoliv finns i ena vågskålen. Kostnader i den andra.
Det vore frestande att säga att pengar inte spelar någon roll. Men det gör de. De pengar som tas för att bekosta ett utökat vaccinationsprogram tas från någonting annat. Och det finns ingenting som säger att det området är mindre angeläget. Landstingets verksamhet är numera fylld med utgiftsposter som också sorteras under livräddande. Inte minst på läkemedelsområdet.
Tidningen Dagens Medicin rapporterar i nummer efter nummer om den ena medicinen efter den andra som förvägras patienter som har oturen att bo i "fel" landsting. Extremfallet utspelade sig i Stockholm då en 20-årig man med den sällsynta sjukdomen hunters nekades sin medicin à tio miljoner kronor per år. En medicin som utgjorde skillnaden mellan liv och död. När tevenyheterna tog vid och den unge mannen och hans familj med pistolen mot huvudet vände ut och in på sin historia blev trycket uppenbarligen för hårt. Mannen fick sin behandling och fick återigen ställa upp för medierna, nu leende och i rollen som tacksam patient. Det kan inte vara så att man ska behöva vända ut och in på sin livshistoria inför påslagna tevekameror för att få adekvat vård.
Utvecklingen inom läkemedelsområdet är i grunden positiv. Således är det alldeles förnämligt att det nu finns en medicin mot ms, Tysabri, som minskar antalet skov med upp till 70 procent (Dagens Medicin nr 38). Skov som i värsta fall slutar med svåra funktionsbortfall och förtidspension hos någon som kanske tidigare yrkesarbetat. Den extra årskostnad på 50 till 100 000 kronor landstingen möjligen sparat på att förvägra den sjuke medicinen riskerar att bli en mångdubbelt högre kostnad för stat och kommun. I stället för skatteintäkter följer för stat och kommun utgifter för förförtidspension och personliga assistenter.
Sättet att beräkna läkemedelskostnader är fyrkantigt, dyrt och ovärdigt en välfärdsstat. Man kan ha olika åsikter om var gränsen för statens åtagande borde läggas. Men att människoliv - så långt det går att värna - hör till grunden torde inte vara mycket att orda om. Rätten till liv väger självfallet blytungt tyngre än "rätten" till friår, 80 procents ersättning i arbetslöshetsförsäkringen eller sex timmars arbetsdag.
Det finns ingen naturlag som säger att kostnaden för hälso- och sjukvård ska ligga på samma procentsats av BNP för all framtid, oavsett vilka landvinningar som görs inom det medicin-tekniska området. Man måste också, när det är motiverat, kunna prioritera mellan verksamheter och inte bara inom dem.
Den medicinska utvecklingen går som sagt rasande fort. Det som var omöjligt i går kan vara möjligt i morgon. Men då ofta till ett högt pris. Redan i dag prioriterar landstingen. Vanligtvis utan att patienterna - som ju faktiskt är de verkliga uppdragsgivarna - ens vet om det. Det är oacceptabelt.
Den som solidariserar med välfärdsstatens principer, att utjämna skillnader mellan resursstarka och resurssvaga, kan inte annat än vara för ett utökat vaccinationsprogram och en generös läkemedelsförmån. Utan en allmän och subventionerad pneumokock- och HPV-vaccination kommer spädbarn, även om de inte är många, att fortsätta att dö i lunginflammation och kvinnor att dö i livmoderhalscancer. Och det kommer att vara de med ekonomiskt och utbildningsmässigt svaga föräldrar som gör det.
Nästan ingen i Sverige har råd att lägga ut en årsinkomst eller mer på medicin. Därför måste kostnaderna bäras solidariskt. Räcker inte pengarna så är det bättre att höja taket i högkostnadsskyddet än att exkludera vissa dyra, men effektiva, mediciner.