Var sjätte timme tar en människa i Sverige sitt liv. De flesta är anonyma öden utanför sin innersta krets. Andra har blivit stoff för löpsedlar. Men hos deras efterlevande gnager samma frågor: Varför? Kunde vi ha gjort något annorlunda?
Studier visar att de flesta som överlevt sitt självmordsförsök är glada efter några år över att de är kvar i livet. Självmord ses därför alltmer som en form av "psykologiskt olycksfall" - en följd av olika risker som kan förebyggas.
Socialstyrelsen visar nu att den vård som skulle hjälpa kan bli en risk i sig. För första gången har man granskat sambandet mellan självmord och brister i vården. 153 lex Maria-fall studerades där patienter tog sitt liv inom en månad efter att de haft kontakt med psykiatrisk eller somatisk vård.
Det är en bra utredning som osminkat avslöjar att vården brast i nära hälften av fallen. Bilden tonar fram av en vård som ofta inte kan tolka självmordssignaler, inte ställer rätta frågor, inte kan göra riskbedömningar, inte skapar vårdplaner, slarvar med journalföring, brister i dialogen med patienter och anhöriga.
Vården kan med andra ord vara livsfarlig. För en människa i akut psykisk kris behövs bara en glipa i ansvaret - en nonchalant läkare, en journal som inte hittas, ett telefonsamtal som inte returneras. Det psykiska såret slår upp och leder till en impulshandling som inte kan göras ogjord.
Finland, som haft den högsta självmordsfrekvensen i världen, är först med att ha genomfört ett nationellt program för att förebygga självmord. De senaste 15 åren har antalet självmord minskat med nästan 40 procent. En av många åtgärder var en massiv informationsinsats till läkare, vårdpersonal, poliser, präster, lärare och andra som kommer i kontakt med människor i riskzonen.
En huvudnyckel till att förhindra självmord är att lära sig känna igen dessa riskpersoner. Att vid minsta misstanke fråga om självmordstankar och depression bör vara lika självklart för vården som att kolla blodtrycket. Att fråga konkret om, hur och när patienten tänkt ta sitt liv kan kännas obehagligt. Men dessa frågor måste ställas.
Sverige har nu också fått ett förslag till en nationell plan för självmordsprevention. Där vill Folkhälsoinstitutet bland annat att kommunen ska göra en haveriutredning vid varje självmord. Men är detta rätt satsade pengar?
I Finland ägnade till exempel en grupp forskare tusentals timmar åt att göra en "psykologisk obduktion" av över 1.300 självmord. De talade med vänner och anhöriga, läste polisrapporter, journaler - kort sagt: dammsög allt som fanns att hitta om den avlidne. De fann bland annat att depression är en avgörande faktor, att de allra flesta gett signaler om sina planer. Att kommunala haveriutredare skulle lägga så mycket ny kunskap till denna och andra omfattande och djupgående studier är tveksamt.
Annat är viktigare - särskilt när det gäller självmorden bland unga. Folkhälsoinstitutet nämner att studier visat hur arbetslöshet höjer risken för självmord. Men insikten om hur det tär på en ung människas känsla av tillhörighet, mening och framtid att inte kunna få ett jobb har inte lämnat några som helst spår i planen.
En ljusning för de unga i psykisk kris är ändå att de nu fått sin vårdgaranti så att de på sina håll orimligt långa köerna till barn- och ungdomspsykiatrin kan kortas.
Men den garantin måste vara dörren till en god vård. En vård där man är professionell och modig nog att våga ställa de frågor som kan rädda liv.