Ingenting är längre som förut. Den gamla refrängen lär många ha anledning att sjunga när moderaterna i dag samlas till stämma i Gävle. Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Per Schlingmann har genomfört en av svensk politiks största omvälvningar: från högerkanten till en tydlig position i mitten. Frågan är väl om inte dagens moderater är det parti i regeringsalliansen som står längst till vänster.

Moderata samlingspartiet har stått för sänkta skatter, stramare bidragssystem, större inflytande för företagen och mindre för facket, för ett starkt försvar och för en minskad roll för stat och kommun. Det har haft sitt naturliga väljarstöd bland höginkomsttagare och tjänstemän i privat sektor. För många moderater har värdefrågor som kyrkans ställning och familjens roll varit centrala, och vad som kan kallas kulturradikalism och långt driven individualism röda skynken.

I dag är det mesta tvärtom. De nya moderaterna vädjar till de breda grupperna - skattesänkningar till låg- och medelinkomsttagare framför slopad värnskatt. De för en politik som uttalat gynnar dem som arbetar utan att för den skull göra större ingrepp i de sociala trygghetssystemen plus ett starkt stöd för den svenska arbetsmarknadsmodellen med kollektivavtal och anställningsskydd.

Den ekonomiska och sociala politiken kan sammanfattas i att allt ska göras för att fler ska få möjlighet att försörja sig på eget arbete. Samtidigt ska det finnas ett gott skydd för dem som behöver det vid sjukdom och arbetslöshet. Stora tunga intressegrupper som facket ska inte utmanas, de ska omfamnas.

Också försvaret har inordnats bland andra mer eller mindre angelägna ändamål, och där ingalunda placerats högst på prioritetslistan.

Också när det gäller värdefrågor har moderaterna sökt placera sig så nära "vad folk tycker mest" som möjligt: ingen särställning för finkultur, museiinträden åter, författare ska arbeta som andra om de vill ha stöd.

Det är en partiledning med pragmatismen som ledstjärna som nu möter fotfolket. Detta har hittills tigit och samtyckt. Av förhandsmaterialet till partistämman att döma är något större uppror inte heller nu att vänta. Visst kommer röster att höjas som ifrågasätter att moderaterna "anammat miljöpartiets försvarspolitik" (Göran Perssons beskrivning) men de lär inte få övertaget.

Hur kommer det sig då att en totalomsvängning av ett partis politik kan ske så stillsamt? Svaret tvåfaldigt: De nya moderaterna var ett framgångskoncept, de vann valet tillsammans med de andra tre allianspartierna förra året. En lång tid i opposition föder en stor aptit på makten. Eller annorlunda uttryckt: Ett parti som prövat en ideologisk hållning och sett väljarna förkasta den gång på gång är berett att pröva en total omgörning. Blir den som i fallet New Labour framgångsrik kommer den att bestå, partiet har varaktigt flyttat sig och vunnit ett nytt väljarstöd. I det läget tystnar de röster som talar om svek mot partiets rötter.

I Gävle är det ännu mellantid för Fredrik Reinfeldts nya moderater. Lång tid tills makten står på spel igen, och därmed tills en eventuell valförlust. I glädjen över regeringsinnehavet har man råd att nonchalera de svaga opinionssiffrorna.

Partiledaren kan kosta på sig att lyssna till en del kritik och förlora i en och annan fråga, hans nya parti står ändå starkt bland moderaterna, såväl de gamla som de nya. Vid nästa stämma kan han där-emot ha större anledning till oro. Om inte framgångsvinden då har vänt och blåser alliansregeringen i ryggen.